Enligt utredningens mening kan denna utveckling dock icke motivera generella inskränkningar i den frihet att vistas på annans mark som grundas på stadgad och allmänt erkänd sedvana. Vid en lagstiftning på området måste huvuduppgiften bli att utforma en regel som ger uttryck för allmänhetens rätt att tillfälligt uppehålla sig på mark eller vattenområde som tillhör annan. De ökade skaderiskerna får mötas genom specialregler om särskilda anläggningar för tältning, bad eller dylikt, om parkering av motorfordon samt om särskilda inskränkningar där mark tenderar att utnyttjas i större omfattning (det s k invasionsfallet). Dessa specialfall behandlas i det följande var för sig under särskilda rubriker. I detta avsnitt avhandlas närmast vistandet individuellt eller i mera begränsad omfattning på annans område.
För all vistelse på annans mark gäller i princip liknande inskränkningar som för färdselrätten. Det krävs alltså att man visar hänsyn och aktsamhet så att skada ej uppkommer och så att hemfridsintresset ej trädes för när. Härvid är att märka att även ett tillfälligt vistande på en plats innebär större risker för skador och störningsmoment än enbart en fotvandring över samma plats. Detta medför att de territoriella inskränkningarna bör vara större för vistelse på än för färd över annans mark. Ytterligare inskränkningar med avseende å det tillfälliga vistandet hänför sig till dels anordningarna för rastning eller nattvila och dels uppehållstiden.
Som nämnts tidigare kan allmänhetens färdselrätt utövas på vissa ägor — tidvis även odlad jord — under förutsättning att skada icke kan uppkomma. Eftersom vistandet innebär ett relativt intensivt utnyttjande av mark — låt vara under kort tid — är det som regel icke möjligt att slå läger på odlad jord. Man är därför hänvisad att söka rastplats på sådan skogsmark eller övrig mark som icke kan skadas därav.
Inte minst hemfridsintresset kräver en större hänsyn till markägaren vid även ett tillfälligt vistande på annans mark än vad som gäller för färdselrätten. Självfallet kan riskerna i detta hänseende variera med hänsyn till förhållandena i de särskilda fallen i vad avser topografi, vegetation m m. Trots detta talar enligt utredningens mening starka skäl för att man här bestämmer ett minimiavstånd till boningshus eller därmed jämförlig anläggning inom vilket tältning och därmed jämställd rastning icke må äga rum utan markägarens lov. Efter mönster av 1957 års norska friluftslag föreslår utredningen att ett sådant minimiavstånd införes och bestämmes till 150 meter. Det bör erinras om att detta avstånd saknar aktualitet i förhållande till boningshus eller anläggning på annan fastighet än den där rastplats tages.
Anordningarna för nattvila eller annan rastning måste naturligen bli högst tillfälliga. Det är fullt klart att allmänhetens rättigheter på annans mark icke innefattar möjligheter att utföra mera varaktiga anordningar
