Förbud mot kommersiell blomplockning
Behovet av ett utvidgat skydd för vissa växtarter har påpekats i motionerna I:130 och II:154 likalydande till 1958 års riksdag angående förbud mot plockning av vissa växtarter för avsalu. Motionerna jämte remissyttrandena däröver har behandlats i tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1958. I det följande lämnas en sammanfattning av utskottets utlåtande.
Motionärerna hemställer om att ett tillägg göres till 16 § naturskyddslagen med innehåll att Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer, ändock att fara för utrotning ej föreligger, äger meddela sådant förbud som avses i 16 § avseende viss eller vissa växtarters salubjudande och försäljning. Som stöd för sin hemställan anför motionärerna bl a följande:
Det förekommer nu på många håll i vårt land, att företagsamma personer efter i pressen kungjord turlista med lastbilar kamma över landsbygden och lassvis uppköpa tex blåsippor och gullvivor, som sedan säljas på torgen eller i någon ringa mån i blomsterhandel. Detta affärsmässiga utnyttjande av våra vilda blommor har fått till följd, att många arter numera äro i det närmaste utrotade i tätorternas omgivningar och börjat glesna betänkligt även på större avstånd från samhällena. Likväl kan man icke tala om risk för utrotning i naturskyddslagens mening, varför förutsättningar för plockningsförbud enligt 16 § saknas.
En sådan fridlysning skulle väl knappast respekteras av allmänheten, som icke skulle förstå, varför man ej finge taga med sig en eller annan bukett hem. Det är ej heller denna »husbehovsplockning», som äventyrar bestånden. Ett förbud enligt 16 § får emellertid generell verkan och förhindrar såväl försiktig plockning som sådant allvarligt missbruk av allemansrätten, som masskövling i affärssyfte måste anses innebära.
Vid motionernas remissbehandling har de flesta instanser givit stöd åt
huvudtanken i motionärernas förslag. Från flera håll har dessutom
framförts att det inte kan anses vara tillräckligt att enbart förbjuda
blomplockningen utan att dessutom bör tillkomma ett saluförbud i någon form.
Svenska naturskyddsföreningen tillstyrker för sin del en sådan ändring
av naturskyddslagen att såväl blomplockning för avsalu som själva
försäljandet kan förbjudas. Föreningen påpekar vidare att inte bara
plockningen i kommersiellt syfte utan även den plockning, som sker i samband
med rekreation, utgör en allvarlig fara för den svenska florans utarmning.
Föreningen finner skyddsåtgärder i hög grad angelägna och anför vidare:
Fridlysning kan visserligen tillgripas enligt naturskyddslagen när ren utrotning hotar. Men denna åtgärd kommer för sent ur de synpunkter som motionärerna med rätta anlagt. Det gäller att bevara något av de oförstörda markernas rikedom, ej endast att försöka rädda några fåtaliga rester av den förnämligare floran. Verkan av fridlysning är för övrigt ofta icke så stor som man hoppas. I många fall plockas fridlysta växter i okunnighet om förbudet eller om vad det är för art man tar. I andra fall trotsas förbudet medvetet i förvissning om att förseelsen ej skall bli upptäckt eller att åtal i allt fall uteblir.
