212
att utredningens förslag om effektivare landskapsskydd, exempelvis i fråga om bebyggelsekontroll, täktreglering och utvidgad kontroll av arbetsföretag i allmänhet, direkt eller indirekt kan få verkningar som i högre grad än nu är fallet tillgodoser friluftslivets behov och intressen även inom strandområden.
Det särskilda strandskyddet
Som framgår av kap 6 visar utredningens undersökning av det särskilda strandskyddets nuvarande omfattning och utvecklingstendenser att riktlinjerna i strandlagen är i stort sett tillfredsställande i och för sig. Den skärpning av strandregleringen som nu anses nödvändig kan i huvudsak sägas vara en tillämpningsfråga samt en organisatorisk och ekonomisk fråga. Utredningen finner därför icke anledning att föreslå några genomgripande ändringar av det särskilda strandskyddets utformning utan lägger i stället huvudvikten vid att främja en ökad användning av detta skydd. Därvidlag spelar de organisatoriska och ekonomiska resurserna självfallet en avgörande roll. Dessa frågor behandlas närmare i kap 11 och 12. Här behandlas spörsmål som sammanhänger med strandreglernas innehåll och tillämpning. I detta hänseende erbjuder utredningens undersökning åtskilliga erfarenheter. Dessa består inte minst av synpunkter och önskemål som framförts av tillämpningsmyndigheterna och av andra organ som hörts av dessa. De viktigaste av dessa spörsmål behandlas här nedan var för sig.
Strandskyddet och allemansrätten
Allemansrättens grundläggande betydelse för gällande strandskydd och vissa därmed förknippade problem beröres i ett fåtal yttranden. Därvid redovisas inga erfarenheter som skulle kunna motivera någon ändring av gällande rätt i förevarande hänseende. Tvärtom lämnas den nuvarande konstruktionen utan erinran i och för sig. Emellertid anmäles vissa spörsmål som har samband med strandskyddets beroende av allemansrätten. På denna punkt anför överlantmätaren i Södermanlands län:
I praktiken har några icke tilltalande verkningar av strandlagen framträtt. Sålunda har man föreställt sig, att de förbudslagda områdena fått karaktär av allmänna badplatser eller områden, där allmänheten med undanskjutande av markägaren skulle ha uteslutanderätt till bad, vistelse och camping. Missuppfattningen att bebyggelse vid stränder överhuvudtaget vore förbjuden, är icke ovanlig. Det har framhållits som orättvist, att närliggande fastigheter kommit i ett gynnat läge därigenom att strandlagsförbud meddelats på viss fastighet. Svårigheter har uppstått för markägare att hävda sina enskilda badplatser, som de sedan länge brukat. Även om de anförda exemplen redovisar missuppfattningar rörande strandlagen, torde finnas anledning framhålla angelägenheten av att strandlagen icke ger anledning till att ur allemansrätten vindiceras större rättigheter för allmänheten och skyldigheter för markägare att tåla intrång än förenämnda rättsgrunder
