226
förebragts för att underkasta byggandet av allmänna eller enskilda vägar särskild strandkontroll. Utredningen påpekar i detta sammanhang den utvidgade kontroll av arbetsföretag i allmänhet, bl a enskilda vägar, som utredningen föreslår i annat sammanhang.
För att närmare precisera strandkontrollens materiella innebörd och bl a avgränsa institutet från den mera genomgripande reglering som vinnes genom bildande av naturreservat, har i 17 § lagförslaget syftet angivits vara att åstadkomma kontroll av lokaliseringen av bebyggelsen. Häri inbegripes även att bebyggelse i vissa fall måste helt förhindras. Genom denna precisering, som överensstämmer med gällande rätt, markeras även att en närmare reglering av bebyggelsens utseende är avsedd att ske genom byggnadslagstiftningens medel, närmast då utomplansbestämmelser.
300-metersregeln
Gällande strandlag innehåller en betydelsefull inskränkning i strandskyddets lokala tillämpningsområde. Enligt 1 § andra stycket strandlagen skall förordnandeområde avse land- och vattenområde inom det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall, dock högst 300 meter från nämnda linje vid normalt medelvattenstånd. Vid den permanenta strandlagens tillkomst rådde praktiskt taget fullständig enighet om att detta var en lämplig maximibredd för skyddsområdena. Visserligen räknade man med att de i praktiken tillämpade bredderna i allmänhet skulle vara betydligt mindre. I flertalet fall ansågs den praktiska medelbredden kunna komma att ligga omkring 100 meter. Å andra sidan ansågs det fullt klart att ett effektivt strandskydd i vissa fall skulle komma att kräva en större maximibredd eller omkring 300 meter. I synnerhet kunde detta väntas bli fallet vid flacka kuster utan vegetation. Trots att medelbredden i allmänhet kunde väntas ligga väsentligt lägre vore det därför nödvändigt att ha en maximibredd av 300 meter. Å andra sidan ville man inte heller höja gränsen över denna siffra eller helt ta bort den. För markägarna ansågs det nämligen innebära en viss trygghet att en dylik övre gräns funnes bortom vilken de icke behövde räkna med möjligheten av ett strandlagsförordnande.
Vid utredningens undersökning uppger flertalet myndigheter som yttrar sig i frågan att 300-metersregeln visat sig fungera väl varför någon ändring icke anses påkallad. Några myndigheter uttalar dock önskemål om ändringar. Till dem hör länsstyrelsen i Hallands län som i särskild skrivelse till Kungl Maj:t den 28 mars 1961 anför:
Enligt 1 § första stycket strandlagen den 30 maj 1952 äger länsstyrelsen — för att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv vid havet eller vid insjö eller vattendrag — förordna, att inom visst strandområde bebyggelse icke må företagas utan länsstyrelsens tillstånd. Dylikt förordnande skall enligt andra stycket i samma paragraf avse land- och vattenområde inom det
