228
Länsstyrelsen delar icke denna uppfattning. För de syften lagen är satt att tjäna — att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv vid havet eller vid insjö eller vattendrag — får ett avstånd av 300 meter anses vara tillräckligt. Önskar man skydda ett strandområde med större bredd än 300 meter från bebyggelse, får detta ske med hjälp av annan lagstiftning t ex bestämmelserna i 86 och 122 §§ byggnadslagen samt vissa bestämmelser i naturskyddslagen.
Länsstyrelsen i Östergötlands län åberopar vad överlantmätaren i länet anför:
Vid tillämpningen av lagen har inom länet förordnandeområdena så gott som regelmässigt givits en bredd av 100 meter inåt land räknat från stranden. Denna praxis har i praktiken visat sig lämplig. Något behov att göra förordnandeområdena bredare än 300 meter, som för närvarande är den övre gränsen, har icke visat sig. Detta sammanhänger med att stränderna inom länet — i motsats till förhållandena inom den sydvästra delen av landet — endast undantagsvis är flacka och öppna.
Överlantmätaren i Hallands län motsätter sig också en ökning av strandlagsområdenas maximibredd och anför:
Beträffande nu gällande strandlag synes mig vad Hallands län angår tillräckliga skäl ej föreligga för en lagändring. Några olägenheter vid strandlagens tillämpning har ej förekommit. Strandlagsförbudet, som av allmänheten generellt antages ha en bredd av 300 meter, har respekterats och mig veterligen har några ersättningskrav ej framställts. För Hallands län föreligger emellertid ett trängande behov av att i tid reservera vissa större områden invid kusten, som den icke fastighetsägande allmänheten kan använda för bad- och friluftsliv. Med den intensiva bebyggelseexploatering längs kusten, som sedan länge varit rådande, uppstår, om inget åtgöres, risk att brist på för sagda ändamål lämplig mark uppkommer. Skall en önskvärd lösning av denna fråga kunna åvägabringas synes det mig emellertid nödvändigt, att för ändamålet lämpliga områden förvärvas av staten, av de städer såväl inom som utom Halland, vars befolkning i större utsträckning använder Hallandskusten för rekreationsändamål, samt av länets kustkommuner. Denna fråga torde dock ej kunna lösas genom strandlagstiftningen.
Även överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län förordar att 300-metersregeln bibehålles och anför därom:
Den begränsning i fråga om strandlagens lokala tillämpningsområde, som ligger i 300-metersregeln, har inom länet i stort sett fungerat väl. Ett påtagligt behov har dock visat sig föreligga av att i strandlagsförbudet kunna inrymma i sin helhet vissa öar och halvöar med större bredd än 600 meter. En sådan önskvärd utsträckning av 300-metersregeln syftar dock väsentligen till att tillgodose andra intressen än strandlagens, nämligen naturskyddets och landskapsvårdens intressen. Med hänsyn härtill och då 300-metersregeln numera vunnit sådan hävd, att allmänheten knappast räknar med möjligheten av strandlagsförordnande utanför denna gräns, synes bärande skäl att utsträcka maximigränsen för förbudsområdets bredd icke vara för handen.
