byggnadslagen har dock av olika anledningar icke tillämpats i dessa. fall. I lagen om enskilda vägar anvisad möjlighet att medelst vägförening taga mark i anspråk har ej heller ansetts framkomlig bland annat med hänsyn till stadgad ersättningsskyldighet. För några år sedan fastställdes i länet byggnadsplan för ett sommarstugeområde med en utomordentligt vacker badstrand. Enligt planen skall marken närmast stranden utgöra allmän plats till en bredd av 40-70 meter. Sedan planen fastställdes har emellertid stora delar av denna strand, som avsågs att betjäna dels de sommarstugegäster, som sedermera bosatte sig inom planområdet, dels en större allmänhet, tagits i anspråk för utökning av mot strandområdet gränsande tomtplatser. Delar av strandområdet har härvid arrenderats (på upp till 49 år) och även inhägnats. Man kringgår planbestämmelserna genom att förlägga bebyggelsen till mark, som enligt byggnadsplanen får bebyggas, medan tomtplatsens friyta utökas med mark, som enligt planen skall utgöra park.
Inom ett sommarstugeområde vid en attraktiv havsvik har ägaren till en större avstyckad tomtplats nyligen arrenderat närmast intill tomtplatsen liggande strand. vilken i byggnadsplan är redovisad som allmän plats. Då stranden i övrigt inom en lång sträcka är mycket brant (den höjer sig nästan lodrätt ca 20 m över havet) blir, om den arrenderade stranden inhägnas, avståndet till någon för allmänheten åtkomlig strand betydande. Inom ett annat byggnadsplanelagt sommarstugeområde hindrar en sommarstugeägare tillträde till en som park i planen redovisad udde med vacker utsikt över sjön medelst en skylt med texten »Enskilt områden». Han vill på detta sätt freda sin tomtplats, som är belägen intill udden. Skylten synes ha uppsatts i samförstånd med stamfastighetens ägare.
Inom ett sommartid mycket besökt samhälle är två pensionatsägare nödsakade att betala hyra under sommarmånaderna för den intilliggande badstranden för att pensionatsgästerna skall få tillträde till denna, trots att stranden i byggnadsplan redovisats som allmän plats. Därest icke hyra erlägges hotar markägaren att avstänga och utnyttja stranden för bete.
I samtliga ovannämnda fall har som nämnts strandlagsförbud tidigare gällt men utgått då byggnadsplan fastställdes. Med hänsyn till förhållandena hade det varit önskvärt att de nämnda områdena kunnat hållas tillgängliga för en större allmänhet även sedan byggnadsplan fastställdes. Detta hade i varje fall i viss utsträckning varit möjligt om strandlagen kunnat tillämpas inom byggnadsplaneområde. På grund av vad sålunda anförts synes i 1 § andra stycket strandlagen intagen inskränkning böra utgå i vad den avser i avstycknings- och byggnadsplan redovisad allmän platsmark.
Länsarkitekten i Kronobergs län omnämner samma spörsmål men
redovisar också en del andra synpunkter:
Enbart strandlagen ger ett bristfälligt skydd så till vida som den ej medger kontroll av de enskilda byggnadsföretagens utformning med hänsyn till estetiska synpunkter mm. Ofta visar det sig svårt att erhålla pålitligt kartmaterial så att bebyggelsens läge exakt kan angivas. Jämlikt tillämpningsföreskrifterna till lagen kan man dock åläggs sökande inkomma med dylikt fullt tillfredsställande material. Det har också visat sig svårt övervaka att byggnaderna verkligen uppförs enligt de beslut länsstyrelsen kan ge i dispenser. Råder endast strandlag blir ju byggnadsnämnden sällan inkopplad på utsättning av byggnaderna. Formellt kan kanske byggnadnämnden ingripa jämlikt § 1 i byggnadsstadgan för att tillse att beslut av länsstyrelsen följas, men så sker nog ytterst sällan. Det torde för att en något
