246
Erfarenheter från lagens tillämpning
I den tidigare behandlade skrivelsen till länsstyrelserna med vissa frågor rörande omfattningen av fritidsområden inom inom länen har utredningen anhållit om uppgift om omfattningen av de förbud som meddelats med stöd av 122 § byggnadslagen. Av länsstyrelsernas svar framgår att nämnda paragraf tillämpats i högst varierande omfattning inom länen. Inom flertalet län har förordnanden i allmänhet utfärdats endast i den begränsade omfattning, som förutsattes vid byggnadslagens tillkomst. Områdena är mestadels små och utgöres av framträdande partier i landskapet såsom utsiktspunkter och strandområden. I Östergötlands och Älvsborgs län förekommer icke något förordnande enligt 122 §. Några län redovisar emellertid ganska betydande förbudsområden. Sålunda omfattar förordnanden av angivet slag i Stockholms län hela yttre skärgården, i Södermanlands län ett två mil långt kustområde vid Bråviken jämte utanför liggande holmar och skär, i Kalmar län stora sammanhängande områden på Öland främst på norra udden och västra kustklinten, i Gotlands län ett 500 meter brett område runt hela ön med större, djup bl a på Fårön, i Kristianstads län ett tiotal större kustområden, i Jämtlands län områden längs mellanriksvägen mellan Enafors och Storlien och i Tänndalen samt i Västerbottens län större områden vid sjöar och vattendrag i Tärna och Vilhelmina socknar.
Beträffande 86 § byggnadslagen har utredningen erfarit att denna bestämmelse endast kommit att tillämpas i ringa omfattning.
Av ovannämnda uttalanden vid lagens tillkomst framgår att 86 och 122 §§ byggnadslagen har ur naturvårdssynpunkt klart defensiv karaktär och därför bör komma till användning i sådana fall där intresset av skyddet av naturen själv jämte landskapsbilden överväger intresset av skydd för socialt markutnyttjande. Det är dock uppenbart att landskapsskyddet mången gång har positiva verkningar även för friluftslivet. Den primära innebörden i angivna stadganden är emellertid av estetisk eller kulturell art. Så har även bestämmelserna tillämpats i praktiken, även om det i vissa fall är uppenbart att strandlagen skulle ha bättre tjänat det aktuella syftet. Enligt departementschefens ovan citerade uttalande skulle förordnande enligt berörda paragrafer få sitt största värde genom möjligheten till kontroll av bebyggelsens läge främst med hänsyn till skyddet av landskapsbilden. Dessutom skulle myndigheterna i samma syfte ha befogenhet att påverka den tilltänkta byggnadens arkitektoniska utformning. I praktiken har detta uttalande av några länsstyrelser tolkats så att länsstyrelsen därigenom skulle ha vittgående befogenheter att påverka utformningen av byggnaden i fråga, medan man åter i andra länsstyrelser ansett stadgandets innebörd i huvudsak medgiva lokaliseringsmöjlighet. En viss osäkerhet synes således råda beträffande innebörden av bebyggelseregleringen. Någon fullständig klarhet i detta avseende torde icke heller vara att hämta från de fåtal besvärsmål som hittills blivit avgjorda.
