Den här sidan har korrekturlästs

260

att både byggnadslagen och naturvårdslagen kan bli tillämpliga på samma slag av företag inom vissa områden. Detta gäller exempelvis upplag inom område med fastställd generalplan eller utomplansbestämmelser. I sådana fall torde dock en dubbelprövning vara enbart till fördel eftersom naturvårdslagens regler (22 §) erbjuder längre gående möjligheter till lokalisering av företaget än vad som är möjligt med stöd av byggnadsstadgan. Kontroll av detaljutförandet av sådana företag bör självfallet lösas genom byggnadslov.

Den föreslagna regeln bör tillämpas på sådant sätt att avsevärt men för enskilda på grund av vägrat tillstånd till företag eller särskilt betungande föreskrifter rörande företags utförande av beskaffenhet att föranleda ersättningsskyldighet för det allmänna normalt icke uppkommer.

Naturvårdssynpunkterna torde i allmänhet kunna tillgodoses genom måttliga justeringar i ett företags lokalisering eller utförande. Genom att det överlämnas till länsstyrelserna att avgöra omfattningen av skyddet såväl beträffande arbetsföretagens art som skyddsområdets utsträckning underlättas en anpassning till de regionala förhållandena och till den framtida utvecklingen.

Regeln torde även kunna tillämpas för att inom större områden erhålla kontroll över uppkomsten av visst eller vissa slag av arbetsföretag av sådan art att desamma alltid kan väntas medföra väsentligt störande ändring av landskapsbilden. Härvid har utredningen främst haft i åtanke de på vissa håll vanligt förekommande bilskrotupplagen.

Ur naturvårdssynpunkt synes det växande antalet skrotbilar väsentligen medföra två problem nämligen dels fler och större upplag av skrotbilar med negativ inverkan på landskapsbilden och dels ett ökande antal bilvrak ute i naturen.

Omhändertagandet av skrotbilarna synes emellertid icke enbart vara en naturvårdsfråga utan även en ekonomisk fråga av stor vikt. Det är sålunda icke tillräckligt att erforderlig kontroll tillskapas över bilskrotupplagen och att kvarlämnande av skrotbilar i naturen kriminaliseras såsom nedskräpning. Kvar står ändå problemet med att de uttjänta bilarna måste finna en ekonomiskt rimlig användning eller eljest undanskaffas så att inte allt större markområden skall behöva tas i anspråk för skrotet under överskådlig tid. Denna sida av problemet har utredningen icke ansett sig ha anledning att gå närmare in på eftersom en utredning tillsatts speciellt härför. Vid samråd med bilskrotningsutredningen har en gränsdragning i arbetsuppgifterna fastställts sålunda att naturvårdsutredningen begränsar sig till att behandla bilskrotupplagens inverkan på landskapsbilden och den nedskräpning i naturen som åstadkommes av de övergivna bilvraken, medan ekonomiska frågor behandlas av bilskrotningsutredningen. Till de sistnämnda frågorna hör inte bara hur bilskrotningen skall bli lönsam för de industriella företagen utan även hur densamma skall lösas för den