den inom Uppsala län verkställda åsinventeringen såsom ett mönster, men vissa förenklingar i arbetsprinciperna förordas.
Med tanke på den antydda ovissheten rörande grustillgångarnas storlek och en trolig ökning av konsumtionen, ävensom med hänsyn till att gruset är en icke förnyelsebar naturtillgång framhåller Braunstein det nödvändiga i att söka utröna de möjligheter som föreligger till förebyggande av den bristsituation som inom vissa delar av landet blivit märkbar. Därvid bör dels undersökas huruvida en rationalisering av grusutvinningen låter sig göra, dels om några hittills icke beaktade grusresurser står till förfogande och dels om besparingsåtgärder med avseende på grusförbrukningen kan genomföras.
Vad beträffar rationalisering av verksamheten framhålles att det otvivelaktigt skulle vara lämpligare med ett färre antal stora grustag, försedda med ordentliga sorteringsverk och stenkrossar m m än de många små och medelstora företag, som nu existerar. Braunstein fortsätter:
»I mycket få grustag av sistnämnda storleksordning kommer annat material än grus- och sandfraktionerna till användning. Stenar och block bortsorteras och få kvarligga — mången gång till hinder för fortsatt brytning — trots att det utan alltför stora investeringar skulle ha låtit sig göra att krossa ned detta grövre material och därigenom nyttiggöra även detsamma.
Särskilt mindre grustag skulle ibland, utan nämnvärt ökad maskinell utrustning, jämväl genom andra åtgärder än de sist omnämnda kunna utnyttjas på ett bättre sätt än f n är fallet. Sålunda borde alltid före en grustäkts upptagande en noggrann avbaning ske av det område, som beröres av exploateringen. Det händer nämligen ej sällan, att matjordstäcket samt ris och stubbar från ett grustags kanter tillåtas falla ned i och blanda sig med gruset. Gäller det utvinning av grus för vägändamål, spelar detta förhållande mindre roll, men är gruset avsett för betonggjutning, måste varje inblandning av organiskt material undvikas.
Det må också erinras om att rullstensåsarna inom områden under den marina gränsen avsatts före den lera, som täcker åskanterna; därest lerslänterna avbanas, kunna därför icke obetydliga grusmängder utvinnas ur dylika åsar.
Vidare böra beaktas de vid utvinning av grus ur rullstensåsar ofta föreliggande möjligheterna att utan risk för grundvattenförorening gå djupare ned i mera avsides belägna åspartier än som nu är brukligt och att fullständigare än vad hittills vanligen skett bryta ut sådana. Nu stoppas i regel brytningen vid grundvattenytan eller ovanför denna, i allmänhet för att in- och utfarterna till grustaget ej skola bli för branta utan kunna göras så enkla och billiga som möjligt men även av den anledningen, att man ansett sig ej kunna upplasta material, som legat under nämnda yta. I många fall borde emellertid en djupare grusutvinning utan olägenhet kunna komma till stånd, även om en sådan form av täkt med utvidgning på djupet regelmässigt kräver betydande återställningsarbeten.
Den ur rationaliseringssynpunkt mest påtagliga bristen vid grusets uttagning torde vara den planlöshet, varmed uttagningen i många fall sker. De allra flesta grustag ha öppnats utan att det dessförinnan på sakkunnigt sätt klargjorts vad slags material de innehålla; på sin höjd ha upptagits ett par små provgropar till kanske 1 à 1,5 meters djup. Men det finns knappast någon enda grusförekomst, som genomgående har homogent material, utan fyndigheterna bestå i regel av åtminstone till synes oförklarligt och nyckfullt växlande lager av grovt och fint. rent och lerhaltigt. stenfritt och stenigt, användbart och oanvändbart material. Bristande förhandskännedom har medfört, att l otaliga fall antingen grustag måst övergivas eller arbetet däri fått omläggas efter en helt annan och måhända alltjämt osäker arbetsplan med nya angreppsriktningar för upplastningen, andra maskiner o s v. Om en
