268
tillfredsställande ordning skall bli möjlig att uppnå på detta område, är det nödvändigt, att innan ett grustag öppnas, detsamma på sakkunnigt sätt underkastas en undersökning i avseende å materialets beskaffenhet. Det räcker således ej med nyss berörda ytliga undersökningsmetod, utan proven måste gå på djupet — i åtskilliga fall även under grundvattenytan — för att en samlad detaljbild av hela fyndigheten skall erhållas. Om berg eller större moränlager förekomma, bör detta förhållande framgå av undersökningen; ibland har det inträffat, att exploateringen av en fyndighet startats med full maskinattiralj, oaktat fyndigheten till stor del bestått av berg, som gått upp till blott ett par meter under markytan, vilken lockat genom ett lager av svallad morän el dyl.»
När det gäller frågan om att finna reservmaterial för det konventionella åsgruset bör närmare undersökas möjligheterna till undervattensbrytning såväl där grusåsarna passerar sjöar och vattendrag som under havsytan. Med hänsyn till sin ensartade sammansättning torde dock material av sistnämnda slag endast lämpa sig för vissa speciella ändamål.
Besparingsåtgärder avseende grusförekomsterna, framför allt det värdefulla åsmaterialet, synes enligt Braunstein kunna åstadkommas antingen genom ökat utnyttjande av andra grusfyndigheter än rullstensåsarna eller genom övergång till begagnande av andra materialsorter än grus. Synpunkter härpå sammanfattas sålunda:
»Vad angår åsgrusets ersättande med grus från andra fyndigheter må framhållas, att det icke torde vara nödvändigt att använda åsgrus för underhåll av grusvägarna. I stället lärer för nämnda ändamål kunna nyttjas morängrus (pinnmo), för vilket material framställningskostnaderna dock torde ställa sig något högre, beroende på att detsamma merendels är hårdbrutet och genom tvättning måste befrias från överskott av finjord (mjäla, lera o dyl), som normalt gör det olämpligt vid vägarbeten. Berörda kostnader ha hittills föranlett, att när båda materialsorterna funnits tillgängliga, pinnmon kommit till användning blott när så visat sig gynnsamt med hänsyn till transportutgifterna. Stora åsgruskvantiteter borde emellertid kunna ersättas med morängrus, varigenom åsgruset kunde förbehållas mera högklassiga betong- och putsningsarbeten. Jämväl för vissa byggnadsändamål borde tvättad morän kunna träda i stället för åsgrus. — I viss utsträckning användes redan nu förutom åsgrus även svallgrus såsom fyllnadsmaterial vid vägbyggen. En utökning av svallgrusets begagnande i detta avseende torde vara ett sätt att spara åsgrus utan att åsamka vägbyggandet ökade kostnader, då svallgrusförekomsterna i allmänhet ligga väl till för vägändamål.
Vidkommande därefter möjligheterna att ersätta grus med annat material skulle säkerligen stora mängder grus kunna sparas genom ökat tillvaratagande av sprängsten o dyl för berbetning till makadam och krosstensgrus. Avsevärda kvantiteter dylikt material skulle kunna erhållas från varphögar vid gruvor, från anläggningsarbeten av olika slag m m. Tyvärr lära dock framställningskostnaderna beträffande material som nu avses vanligen visa sig dyrare än kostnaderna för åsgruset. Såsom fyllnadsmaterial i vägbäddar etc borde emellertid gruset i betydligt större utsträckning än f n sker kunna ersättas med makadam och finskärv. Vidare synes krossstensmaterialet med fördel kunna användas för normal betonggjutning. Allt eftersom grusförekomsterna intill de större samhällena utnyttjats och transporterna till dessa orter blivit längre, ha krosstensprodukterna redan nu mångenstädes visat sig ekonomiskt kunna konkurrera med naturmaterialet. Därför bör tillses, att för framställning av dylika produkter lämpligt material icke går till tipp — vilket även i och för sig måste betraktas som ett slöseri, eftersom i regel stora kostnader redan nedlagts på sprängningsarbete — utan i stället nedkrossas till lämpliga dimensioner. Jämväl överskottsmaterial av annat slag än nyss nämnts, exempelvis gråberg, slagg,
