Om det av utredaren förordade förfaringssättet med direkta anslag till naturvårdsåtgärder skall kunna ge motsvarande fördelar, bör i så fall anslagets storlek bestämmas icke enbart på grundval av den statliga konsumtionen. Starka skäl talar för att anslagets storlek bör baseras på den totala grusutvinningen, och att anslaget göres rörligt. Hänsyn bör även tagas till kostnadsutvecklingen.
Slutligen har föreningen för vattenhygien framhållit att en grusavgift bör
uttagas av exploatören och att skälig del därav anslås för täckande av
kostnader även för vattenvårdande åtgärder.
Av naturvårdsutredningen inhämtade synpunkter och önskemål
Av de svar som kommit utredningen tillhanda från länsstyrelserna med anledning av utredningens tidigare omnämnda skrivelser framgår tydligt att flertalet länsstyrelser bedömer täktverksamheten såsom ett av de allvarligaste naturvårdsproblemen inom länet. Mer än hälften av länsstyrelserna har sålunda upptagit grusexploateringen bland de spörsmål som utredningen borde behandla och lösa med förtur. I övrigt har i stor utsträckning hänvisats till de yttranden, som avgavs över Braunsteins betänkande och som tidigare återgivits.
Länsstyrelsen i Södermanlands län har anfört att det med tanke på de stora ekonomiska värden grusåsarna representerar är angeläget att uppdra riktlinjer på området ägnade att åstadkomma större enhetlighet i lagtillämpningen. Länsstyrelsen har sökt gå fram på den vägen att åstadkomma avtal med markägare eller brukare om hur den enskilda täkten skall bedrivas. Detta system är emellertid förenat med de betydande olägenheterna att tillämpningen kräver tillgång till särskild personal och att avtalet gäller endast mot den person, som undertecknat detsamma. Inom länet har ersättningsfrågor uppkommit huvudsakligen beträffande grusåsar. Därvid har knappheten på medel i hög grad begränsat länsstyrelsens möjlighet att ingripa. Även då medel funnits till förfogande har svårigheter förelegat att bedöma skäligheten av den ersättning som bort utgå. Länsarkitekten i Östergötlands län framhåller att ett bemästrande av naturvårdsproblemen i samband med grustäkterna synes vara nära nog ogörligt så länge generell rätt till täkt finnes, varför det bör övervägas om inte denna rätt kan upphävas. Länsarkitekten påpekar att en sådan rättsuppfattning icke är främmande i svensk lagstiftning utan paralleller kan dragas med byggnadslagstiftningen och fornminneslagen. I båda dessa lagar föreskrives inskränkningar i markanvändningen utan att ersättning förekommer. Länsarkitekten i Örebro län, som synes ha stor erfarenhet av behandling av grustäktsärenden, anför bl a:
Grustäktsverksamheten inom länet är av betydande omfattning. Genom initiativ från naturskyddsrådet har Länsstyrelsen med stöd av 21 § naturskyddslagen förordnat om förbud mot täkt av grus och sand för de viktigaste åssträckningarna inom länet. Den knappa medelstillgången för inlösen av grusåsar har emellertid
