Den här sidan har korrekturlästs
321

ningsreglerna fungerar olika. Som framgår av kap 6 är det också en allmänt utbredd uppfattning bland tillämpningsmyndigheterna att man bör eftersträva en lagteknisk samordning av dessa institut. En sådan samordning skulle också innebära en värdefull förenkling i administrativt hänseende. Denna förenkling skulle vara betydelsefull för tillämpningsmyndigheternas arbetsformer men den kanske största vinsten skulle ligga däri, att allmänheten lättare skulle kunna överblicka och acceptera statsmakternas intentioner i naturvårdens ersättningsfrågor.

Gällande ersättningsregler på området har hittills kommit att tillämpas i ringa omfattning. Såvitt utredningen har sig bekant är det endast 3 § strandlagen som över huvud taget kommit att tillämpas i någon nämnvärd omfattning. Även detta erfarenhetsmaterial är alltför ringa för att man skall kunna göra gällande att regelns ändamålsenlighet prövats allsidigt i praktiken. Under alla förhållanden kan den nu verkställda undersökningen icke motivera behov av lagändring i något väsentligt avseende. Emellertid ger resultatet av undersökningen ändock anledning att understryka vissa synpunkter på tillämpningen av ersättningsregeln samt att föreslå vissa detaljjusteringar. Med hänsyn till de föreliggande förhållandena är det i varje fall erfarenheterna från tillämpningen av 3 § strandlagen som kan få betydelse vid en översyn av ersättningsreglerna.

Utredningens förslag innebär att man nu sammanför nuvarande regler i naturskyddslagen och strandlagen samt 86 och 122 §§ byggnadslagen om ersättning för inskränkning i bebyggelserätt till två lagrum, ett för naturreservat och naturminnen samt ett för strand- och landskapsskyddsområden. Även om det icke föreligger någon principiell skillnad mellan ersättningsmetodiken i de två fallen så talar dock praktiska skäl för att man upprätthåller en sådan åtskillnad. Vid naturreservat och naturminnen är det praktiskt taget alltid fråga om ett oavvisligt byggnadsförbud som dessutom regelmässigt är förenat med annan inskränkning i rätten att förfoga över marken. I detta fall aktualiseras hela ersättningsfrågan omedelbart vid tidpunkten för beslutet om avsättandet av naturreservat. Vid strand- och landskapsskyddsområden är det däremot ej fråga om ett oavvisligt byggnadsförbud utan om en kontroll av bebyggelsens lokalisering som dessutom aldrig är förenad med någon annan form av inskränkning i rätten att förfoga över marken. I detta fall aktualiseras ersättningsfrågan icke i samband med beslutet om inrättandet av skyddsområdet — som består av ett länsstyrelsens förordnande om byggnadsförbud enligt ifrågavarande lagrum — utan först då tillstånd till bebyggelse vägras första gången.

Strand- och landskapsskyddsområden

I allmänhet är strand- och landskapsskyddsområdena belägna på jordbruks- och skogsfastigheter. Enligt allmänt accepterade riktlinjer för angivna skyddsinstitut, vari någon ändring icke ifrågasättas i förevarande

21