avstått från att vidta sådana ingripanden som kan föranleda en ersättningssituation, enligt uppgift främst av två skäl. Det ena skulle vara att man varit osäker om lagrummets rätta tolkning då det gäller att fastslå förhandenvaron och omfattningen av ersättningsgill skada. Det andra skulle vara att man ofta icke med visshet ansett sig kunna påräkna tillräckliga medel för gäldandet av ersättning som skulle komma att utgå. Enligt utredningens mening borde det dock ha varit möjligt att göra ingripanden i betydligt större utsträckning än vad som blivit fallet utan att ersättningsskyldighet för kronan behövt inträda. På denna punkt delar utredningen den mening som kommit till uttryck i Braunsteins utredning för vilken redogjorts ovan.
Enär utredningen föreslår att all täktverksamhet med undantag av sådan som avser att tillgodose fastighets husbehovsförbrukning skall vara underkastad generell tillståndsplikt kommer ersättningssituationer att kunna uppstå efter hand som länsstyrelsen vägrar tillstånd till täkt eller förenar sådant tillstånd med långtgående regleringsföreskrifter.
För att en ersättningssituation beträffande här åsyftad kommersiell täkt över huvud taget skall kunna uppstå krävs till en början att den aktuella fastigheten är lämpad för täktändamål. Faktorer som inverkar på denna bedömning är täktmaterialets kvalitet och kvantitet samt läge i förhållande till kommunikationsnätet ävensom efterfrågan på material av ifrågavarande beskaffenhet. Om tillräckliga förutsättningar icke föreligger i något av dessa hänseenden förfaller frågan om ersättning redan på grund härav. I de allmänna motiven för täktregleringen har utredningen särskilt behandlat det fallet att en fyndighet berör ett flertal enskilda fastigheter. Härvid har stor vikt lagts på att länsstyrelsen för att befrämja en lämplig exploatering skall kunna påfordra en plan av lämplig omfattning. Den fastighetsägare som icke lyckas åvägabringa en samverkan med övriga berörda fastigheter i enlighet med planen kommer uppenbarligen i ett ogynnsamt ekonomiskt läge som enskild exploatör. Härav följer att hans läge även blir ogynnsamt ur ersättningssynpunkt, därest länsstyrelsen finner att en separat exploatering av sökandens fastighet har så skadliga verkningar ur naturvårdssynpunkt att den icke kan tillåtas. Vid tillståndsfrågans prövning bör man eftersträva att undvika den situationen att ersättning måste ges för material, som kan antagas komma att exploateras inom en överskådlig framtid.
Som framgår av redogörelsen för täktverksamheten har flera länsstyrelser uttalat starka betänkligheter mot den utformning 21 § naturskyddslagen nu har. Kritiken går ut på att regeln medger alltför höga ersättningar varigenom den kan vara ett vapen i handen på skrupelfria exploatörer. På grund därav förordas en omprövning av de principer som ligger till grund för lagrummet. Liknande synpunkter har framförts även i andra sammanhang. Utredningen är också medveten om att just ersättningsfrågan hittills varit ett svårt hinder för en ur allmän synpunkt ändamålsenlig täkt-
