Även enligt min mening har utvecklingen nu fört därhän, att frågan om naturskyddets organisation bör tagas under förnyad prövning. Den hittillsvarande ordningen med arbetsuppgifterna fördelade på ett flertal organ medför visserligen goda möjligheter att vinna mångsidig belysning av uppkommande spörsmål. Genom de i arbetet deltagande enskilda sammanslutningarna kan också frivilliga insatser tillvaratagas på ett smidigt sätt. Å andra sidan är det obestridligt att splittringen lätt leder till dubbelarbete och att effektiviteten blir lidande. Inom ett speciellt avsnitt av naturskyddet har, som förut nämnts, en samordning skett genom naturvårdsdelegationen. Det torde böra övervägas huruvida man genom att fortsätta på denna väg skulle kunna uppnå tillfredsställande resultat. Emellertid är det inte osannolikt att en mera radikal omgestaltning av systemet befinnes nödvändig. Det blir då angeläget att söka sådana former, att fördelarna med den nuvarande ordningen inte går förlorade. Om en utbyggnad blir oundgänglig, bör undersökas om man lämpligen kan nöja sig med en förstärkning av något redan befintligt ämbetsverk. Inom ramen för en ny organisation bör också tillgodoses vattendomstolarnas behov av tillgång till sakkunskap inom ifrågavarande område. Över huvud taget bör en allmän och förutsättningslös utredning av naturvårdens organisationsfråga företagas under beaktande av samtliga de synpunkter som kommit till uttryck vid frågans tidigare behandling i olika sammanhang.
I samband med översynen av naturskyddslagen bör hinder icke möta att till övervägande upptaga även sådana naturskyddet berörande frågor, som regleras i andra lagar och författningar.
Utredningen om de olika frågor, som jag berört i det föregående, torde böra anförtros åt en särskilt tillkallad utredningsman med tillgång till experter. Finner utredningsmannen snara lagändringar vara påkallade, bör förslag härtill framläggas i delbetänkande.
Genom beslut den 30 juni 1961 uppdrogs åt naturvårdsutredningen att
jämväl företaga en översyn av 1952 års strandlag. I protokollet över
justitiedepartementsärenden samma dag anförde chefen för
justitiedepartementet följande motiv för sagda översyn:
För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv vid havet, insjöar och vattendrag äger enligt strandlagen den 30 maj 1952 länsstyrelse förordna, att inom visst strandområde bebyggelse icke får företagas utan länsstyrelsens tillstånd. Sådant förordnande skall avse land- och vattenområde inom det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall, dock högst 300 m från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd. Förbud enligt lagen utgör ej hinder för bebyggelse som erfordras för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln eller den allmänna samfärdseln. Den som till följd av att förbud meddelas lider inskränkning i sin bebyggelserätt kan enligt grunder som anges i lagen få ersättning av allmänna medel. Vad som i fråga om ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan kronan och sakägare skall gälla jämväl mot den som efter det rätten till ersättning uppkom förvärvat sakägarens rätt med avseende på fastigheten. I lagen finns vidare bl a vissa regler om anordnande av grind eller annan genomgång genom hindrande stängsel mm. Kostnaden för sådan genomgång skall i princip utgå av allmänna medel. — 1952 års strandlag föregicks av en provisorisk lag av år 1950 om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.
Vid 1961 års riksdags vårsession väcktes motioner (I:372 och II:433) med hemställan om översyn av strandlagen i syfte att skapa bättre skydd för
3.
