34
stränderna mot olika slags exploatering. I utlåtande över motionerna (nr 20) framhöll tredje lagutskottet. att den särskilda lagstiftningen till strändernas skydd nu har varit i kraft i drygt tio års tid och att eventuella brister i strandlagen i huvudsak bör ha kommit till synes. Det förefaller naturligt, yttrade utskottet, om vissa problem utkristalliserats som gör en översyn av lagen befogad. För en översyn av lagen talar även att strandområdena som en konsekvens av den höjda levnadsstandarden och kommunikationernas utveckling i allt större omfattning blivit eftertraktade både som objekt för exploatering och som fritidsområden för en icke strandägande allmänhet, varigenom det konfliktförhållande som strandlagen är avsedd att lösa har skärpts. Ehuru utskottet var av den uppfattningen att strandlagstiftningen i stort sett torde väl fylla sin funktion, uttalade utskottet sig därför för i första band en närmare undersökning rörande lagstiftningens verkningar och i andra hand, därest undersökningens resultat så påkallade, en översyn av strandlagens bestämmelser. Utskottet underströk att vid undersökningen borde såvitt möjligt utredas vilka ekonomiska konsekvenser strandlagstiftningen har haft och kan komma att få.
Utskottets hemställan, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl Maj:t giva till känna vad utskottet anfört i anledning av motionerna, bifölls av riksdagen.
I detta sammanhang torde även få anmälas, att länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län i skrivelse den 7 juli 1960 föreslagit, att bestämmelser måtte meddelas dels om att avtal mellan kronan och sakägare om ersättning för anordnande av grind m m skall gälla jämväl mot den som förvärvar sakägarens rätt, dels om att — till upplysning för den som förvärvar sakägarens rätt — anmälan skall göras till inskrivningsdomaren om ersättningsöverenskommelse eller dom i fråga om ersättning enligt strandlagen för anteckning därom i fastighets- eller inskrivningsboken. Vidare har länsstyrelsen i Hallands län i skrivelse den 28 mars 1961 hemställt om sådan ändring av strandlagen, att maximigränsen för förbud enligt lagen må, när särskilda omständigheter föranleder därtill, kunna utsträckas till 600 m från strandlinjen.
Även enligt min mening bör en närmare undersökning av verkningarna av strandlagen nu verkställas. Därvid bör i belysning av erfarenheterna av lagens tillämpning utredas i vad mån lagen fyller sitt syfte och förslag framläggas till undanröjande av sådana brister som eventuellt framkommer vid undersökningen. Det bör undersökas om lagen i olika landsdelar tillämpats på olika sätt beträffande likartade företeelser. Uppmärksamhet torde också böra ägnas bl a det förhållandet, att för bad och friluftsliv lämpade strandområden, som enligt meddelade föreskrifter skall hållas fria från betbyggelse, i vinstsyfte utnyttjas för anordnande av stora permanenta campingläger under sommaren. Såsom tredje lagutskottet framhållit är det angeläget, att lagstiftningens ekonomiska konsekvenser klarlägges.
Översynen torde lämpligen böra anförtros åt den jämlikt Kungl Maj:ts bemyndigande den 14 oktober 1960 tillsatta utredningen rörande naturskyddslagstiftningen m m.
På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl Maj:t måtte uppdraga åt utredningen rörande naturskyddslagstiftningen m m att företaga en översyn av 1952 års strandlag.
Under utredningsarbetets gång har utredningsuppdraget i olika
hänseenden utvidgats eller preciserats genom att till utredningen
överlämnats handlingar rörande särskilda frågor. Av särskild betydelse härvidlag
