364
som är aktuella i detta sammanhang, är främst 2 §, som har följande innehåll:
Med skogsmark förstås för skogsproduktion lämplig mark, som ej i väsentlig utsträckning nyttjas för annat ändamål. Mark, som ligger helt eller i huvudsak outnyttjad, skall dock ej anses såsom skogsmark, om marken är mera ägnad att användas annorledes till skogsbörd eller på grund av särskilda förhållanden ej bör tagas i anspråk för skogsproduktion (första stycket). Ändå att det ej följer av bestämmelserna i första stycket, skall mark anses såsom skogsmark, såframt skog därå bör finnas till skydd mot sand- eller jordflykt eller fjällgränsens nedgående eller med hänsyn till annan därmed jämförlig omständighet.
I 16 § stadgas vidare att om skogstillståndet är uppenbart
otillfredsställande å skogsmark skall, även om skyldighet att sörja för återväxt icke
föreligger, sådana åtgärder vidtagas, som erfordras för att inom skälig tid
nöjaktig skog skall finnas å marken. Åtgärder fordras dock icke till större
kostnad än som motsvarar värdet av de träd, vilka bör fällas i samband
med åtgärdernas vidtagande.
Utredningen har i dessa frågor samrått med skogsstyrelsen, som förklarat sig stå i begrepp att utfärda nya anvisningar till skogsvårdslagen. I fråga om den närmast aktuella paragrafen, nämligen 2 §, torde anvisningarna få följande huvudsakliga innehåll.
I paragrafens första stycke ges en definition av begreppet skogsmark innefattande bl a en avgränsning gentemot andra intressen beträffande markens nyttjande. I fråga om mark som helt eller i väsentlig utsträckning nyttjas för annat ändamål än skogsbörd gäller som regel att det faktiska användningssättet skall godtas om det ter sig rimligt från samhällets synpunkt. Att detta rimlighetskrav upprätthålles är viktigt inte minst då fråga är om användningssätt med sociala och ideella motiv, exempelvis marks utnyttjande på visst sätt för tillgodoseende av fritidsintressen.
Vad som i det enskilda fallet skall vara att anse som »i väsentlig utsträckning» är en fråga som bör anknytas till en bedömning av intensiteten i utnyttjandet. Är intensiteten låg och markens användning påtagligt illa svarar mot normala krav på rationellt nyttjande bör området hänföras till skogsmark. Dåligt utnyttjade eller underhållna betesmarker med obetydlig gräsproduktion erbjuder exempel på fall där en bedömning enligt nämnda princip ofta torde resultera i att marken skall hänföras till skogsmark. Ibland användes oproportionerligt stora arealer för såväl nyss angivna som vissa andra ändamål vilka vid rationellare drift skulle kunna tillgodoses med anlitande av mindre områden.
I samband med förändringar av jordbruksdriften på en fastighet kan det ibland uppstå svårigheter att bedöma markens egentliga karaktär (åker-, betes- eller skogsmark). Vid avgörandet av frågor av sådan art eller mera tveksamma spörsmål i övrigt rörande marks utnyttjande för visst ändamål torde samarbete mellan skogsvårdsstyrelse, lantbruksnämnd, hushållningssällskap och/eller annat organ ofta vara påkallat.
Förekommer inom ett område markinslag som avviker från områdets karaktär i övrigt skall beskaffenheten i stort av området vara avgörande för hur området som helhet skall karaktäriseras. Sålunda bör exempelvis smärre skogsdungar som förekommer isolerade inom ett såsom åker eller betesmark nyttjat område inte
