370
dessa vetenskapliga forskningsinstitutioner och naturskyddets organisationer äger rum, och detta har ju också dess bättre sedan länge varit fallet.
Utredningen kan i allt väsentligt ansluta sig till de angivna riktlinjerna.
Härav följer dock icke att det praktiska naturvårdsarbetet lämpligen skulle
kunna anförtros ett vetenskapligt organ. Det torde i stället vara riktigast
att på naturvårdsområdet, liksom på andra områden av samhällslivet,
där det finns ett samband mellan vetenskap och praktik, särskilja
forskningsuppgifter från praktiskt-administrativa förvaltningsuppgifter. Detta
ställningstagande innebär icke någon diskriminering av forskningens
betydelse utan i första hand ett erkännande av att forskning och praktiskt
förvaltningsarbete har olika organisatoriska grundkrav. En huvudfråga blir
då, hur man på den vetenskapliga sidan skall utforma en ur allmän
naturvårdssynpunkt representativ och auktoritativ instans med tillräckliga
resurser. Hittills har vetenskapsakademien representerat den högsta
vetenskapliga auktoriteten inom naturskyddsarbetet, vilket även framgår av
tillämpningskungörelsen till naturskyddslagen. Akademien har av praktiska skäl
delegerat denna sin uppgift till en särskild naturskyddskommitté. Dennas
sammansättning är icke närmare preciserad i någon författning utan har
inom akademien reglerats mera formlöst. Akademien bedriver icke själv
egentlig naturvårdsforskning. Denna bedrivs på ett stort antal relativt
självständiga institutioner vid universitet och fackhögskolor och vid vissa
forskningsinstitut. Däremot kan akademien sägas representera en viss överblick
över forskningens resultat. — Ett intressant initiativ för att skapa större
överblick och sammanhang i den här aktuella forskningen är den av statens
naturvetenskapliga forskningsråd nyligen inrättade »Kommittén för
forskning rörande våra naturresursers bevarande och utnyttjande». Kommitténs
huvuduppgift är att stimulera och understödja forskning. Denna forskning
skall vara allsidig och komma alla intresserade parter till del. Till
kommitténs verksamhetsområde har främst hänförts biologiskt-ekologiska
sammanhang med människan i centrum, exempelvis vattenfrågan med alla slags
aspekter, luftföroreningarna samt skogs- och jordbruksekologi.
Utredningen har kommit till den uppfattningen, att många grundläggande problem rörande de biologiska sammanhangen i naturen och om människans beroende av sin miljö icke blivit vetenskapligt genomarbetade över huvud taget eller endast i obetydlig omfattning. Man torde egentligen veta ganska litet om följderna på längre sikt av den våldsamma naturomvandling, som sker i våra dagar. I vissa fall synes vetenskapsmännen icke ens äga tillgång till elementära fakta. Det har synts utredningen djupt otillfredsställande att den faktiska kännedomen om vår natur är så bristfällig. Det borde ju i stället vara så, att vetenskapsmännen i sitt arbete låg före exploateringen.
Enligt utredningens övertygelse måste forskningen i landet inom natur-
