med rätta sägas att det i hög grad är organisationernas förtjänst att allmänhet och myndigheter fått upp ögonen för betydelsen av en aktiv naturvård. Vidare har framgått av utredningens tidigare presenterade riktlinjer och förslag att naturvården i avsevärd grad är beroende av att människan uppträder hänsynsfullt i naturen och att det fulla tillgodogörandet av naturvärdena som rekreationskälla kräver kunskap om och inlevelse i sammanhangen i naturen. I detta avseende föreligger fortfarande åtskilliga brister, som endast kan avhjälpas med ökad upplysning och propaganda. Dessa åtgärder bör sättas in på bredast möjliga front och särskilt riktas mot ungdomen och tätorternas befolkning. Enligt utredningens uppfattning har organisationerna i sin tidigare verksamhet övertygande visat sin kompetens som folkuppfostrare och bör i fortsättningen få vidgade möjligheter att ägna sig åt denna uppgift. Till denna fråga återkommer utredningen i det följande. I detta sammanhang inskränker sig utredningen till att påpeka att organisationernas inkoppling på upplysningsarbetet förutsätter ett nära samarbete mellan naturvårdsmyndigheten och organisationerna.
B. Naturvårdsorganisationens principiella uppbyggnad
Beslutsfunktionerna på naturskyddets område utövas f n under Kungl Maj:t huvudsakligen av länsstyrelserna. Dessa har till sitt förfogande naturskyddsråd av växlande sammansättning. I fråga om åtgärder av betydelse för landskapsbilden har länsarkitekten i gällande naturskyddslag givits speciella uppgifter (19 och 22 §§). Vetenskapsakademiens roll har tidigare berörts. Slutligen har domänstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna genom tillämpningskungörelsen till naturskyddslagen tillagts vissa förvaltningsuppgifter m m.
Utredningen har funnit att naturvårdsarbetet även i framtiden bör ha sin tyngdpunkt regionalt. Länsstyrelsen torde vara den enda instans, som har möjligheter och kompetens att samordna naturvårdsarbetet med övrig samhällsplanering. I likhet med praktiskt taget samtliga myndigheter, som uttalat en uppfattning i denna fråga, anser utredningen länsstyrelsen vara självklar naturvårdsmyndighet i länet. Såsom framgått av föregående kapitel av betänkandet bör praktiskt taget samtliga beslutsfunktioner enligt den nya naturvårdslagen ankomma på länsstyrelsen.
Emellertid skulle man enligt utredningens övertygelse icke uppnå en rationell naturvårdsorganisation enbart genom att förstärka länsstyrelsernas resurser för ändamålet. Det är även ofrånkomligen nödvändigt att nu inrätta ett centralt naturvårdsorgan. I själva verket har behov av ett centralorgan funnits länge. Att realisera den nya målsättningen på naturvårdsområdet, som utredningen skisserat, torde vara uteslutet utan central ledning. Denna slutsats grundar utredningen främst på följande skäl.
