386
nandet av vård och förvaltning av naturreservaten, kontrollen av att täktexploateringen följer upprättade planer o s v. För att sätta länsstyrelserna i stånd att fullfölja sina åligganden erfordras enligt samstämmiga remissyttranden ökade resurser både i fråga om personal och medel. Flera olika förslag har väckts; hur personalförstärkningen i länsinstansen skulle kunna ske. Sålunda har framkastats tanken att länsstyrelserna skulle förses med särskilda befattningshavare för ändamålet, naturvårdsintendenter, att länsarkitektkontorens personal skulle förstärkas, att medel skulle anvisas till lokal naturvårdsförening för en heltidsanställd sekreterare m m. I diskussioner med utredningen har även påpekats att lantmäteriet, skogsvårdsstyrelserna och landsantikvarieorganisationen på olika områden kan göra betydelsefulla insatser för naturvärden i anslutning till sin ordinarie tjänsteutövning.
Det möter onekligen vissa svårigheter att organisera naturvårdsarbetet i länet efter någon enkel princip, beroende på att naturvårdssynpunkter bör beaktas i så många verksamheter. Ansvaret för naturvårdsarbetet i dess helhet torde emellertid icke kunna läggas annorstädes än i länsstyrelsen och då närmast i dess plansektion. Detta bör dock icke medföra att specialmyndigheter med obestridlig kompetens inom delar av naturvårdsområdet avskärmas från verksamheten. Det är tvärtom önskvärt och lämpligt att deras insatser under länsstyrelsens ledning utökas och intensifieras. Till de viktigaste länsmyndigheterna i detta avseende räknar utredningen länsarkitekten, överlantmätaren och den lokala lantmäteriorganisationen, landsantikvarien samt länsjägmästaren med den lokala organisation han förfogar över. De nu nämnda fyra organen bör enligt utredningens mening ha permanenta uppgifter i naturvårdsarbetet och, i den mån så icke redan är fallet, bör länsstyrelsen kunna påkalla deras medverkan. Denna medverkan bör enligt utredningens uppfattning lämnas utan debitering av kostnader. Även andra länsorgan har betydelsefulla uppgifter inom naturvården eller berörande denna, exempelvis lantbruksnämnden, hushållningssällskapet, vägdirektören, distriktsingenjören för vatten och avlopp m fl. I vissa län, särskilt Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, torde överjägmästarna komma att spela en betydande roll för naturvårdsarbetet med hänsyn till statsskogarnas omfattning där. Det är enligt utredningens uppfattning nödvändigt och rationellt att i första hand utnyttja den redan tillgängliga expertisen i länet i ett väl samordnat lagarbete, innan andra permanenta förstärkningsåtgärder vidtas.
Från flera länsstyrelser har betygats, att behov redan nu föreligger av särskilda naturvårdstjänstemän. Emellertid föreligger delade meningar eller osäkerhet om den kompetens, som bör krävas av vederbörande. Från vissa håll hävdas, att han bör vara akademiskt utbildad biolog, andra tror sig föredraga en lantmätare eller arkitekt. En länsstyrelse uttalar att vederbörandes formella kompetens icke är avgörande, eftersom arbetet i hög grad
