Den här sidan har korrekturlästs

412

naderna för avsättande av nationalparker och naturreservat i framtiden, då ännu ingen slutgiltig plantering av områdena skett. Vissa utgångspunkter finns dock. Som exempel har utredningen valt den relativt långt genomförda planeringen för Uppsala län (jfr sid 112). De däri upptagna områdena innehåller sammanlagt en areal av storleksordningen 700 km2. Många av dem kräver endast mycket litet ingripande bestämmelser. En del av dem är redan partiellt säkerställda. Alla kan heller icke betraktas vara av högsta angelägenhetsordning. Överslagsmässigt torde rimliga säkerställningsåtgärder kräva en totalkostnad av storleken 4 à 5 miljoner kronor. Uppsala län torde kunna betraktas som typiskt län för södra och mellersta Sverige. Däremot torde kostnaderna för flertalet norrlandslän bli lägre. huvudsakligen beroende på den rikliga tillgången på kronomark därstädes. Efter en rad överslagsmässiga beräkningar anser sig utredningen kunna uppskatta totalkostnaderna för ett rimligt säkerställande under en tioårsperiod av landets viktigaste, nu oskyddade naturområden till storleksordningen 80 à 100 miljoner kronor. Av detta belopp torde uppskattningsvis 50 à 60 miljoner kronor falla på staten. Kostnaderna under de första åren av verksamheten torde vara relativt låga för att sedan öka mot mitten och slutet av tioårsperioden. Om man vidare utgår från att större projekt, förslagsvis sådana som drager kostnader över 500 000 kronor, underställs riksdagens särskilda prövning, torde anslaget för ändamålet för de tre första verksamhetsåren icke böra sättas lägre än respektive 2, 3 och 4 miljoner kronor.

De här diskuterade beloppen kan synas avsevärda. De är dock i relation till statens budget i dess helhet obetydliga. Det är även fråga om investeringar med låga riskmarginaler. Principiellt torde allmänna investeringar i mark eller dispositionsrätt till mark — alldeles bortsett från det sociala och kulturella motivet — tillhöra de på lång sikt mest framsynta investeringar samhället kan göra.

Nästa grupp av sakkostnader, som uppkommer vid den nya naturvårdslagens tillämpning, utgöres av ersättningar till markägare med anledning av den fortsatta och intensifierade strandregleringen och byggnadsförbud till skydd för landskapsbilden. Här bör först observeras att det definitiva skyddet av de omistliga strandområdena och landskapspartierna förutsättes ske genom att de avsätts som naturreservat och alltså finansieras av den nyss behandlade utgiftsposten. Bortsett härifrån föreligger ett mycket omfattande skyddsbehov. Det bör här på nytt erinras om att medel hittills över huvud icke anvisats för ersättning till markägare som förvägrats byggnadstillstånd enligt nuvarande 86 och 122 §§ byggnadslagen. Utredningen har på grund av verkställda kalkyler ansett skäligt uppskatta kostnaderna för de nu ifrågavarande ändamålen till samma belopp som för budgetåret 1953/54 anvisades för ersättningar enligt strandlagen eller 800 000 kronor per år.