Den här sidan har korrekturlästs

416

avgifterna enligt vattenlagen, en täktavgift och en exploateringsavgift å viss bebyggelse. Regleringsavgiften har funnits sedan länge och härvidlag är utredningens uppgift närmast att söka få en uppfattning om formella och praktiska möjligheter att utnyttja en viss del av dessa medel för naturvårdsändamål. Vad en eventuell täktavgift beträffar ingår det i utredningens direktiv att på nytt överväga denna fråga. Frågan om en eventuell exploateringsavgift på viss bebyggelse har väckts inom utredningen. Ur systematisk synpunkt föreligger ett nära sammanhang mellan de tre spörsmålen.

2. Regleringsavgifter enligt vattenlagen och deras användning för naturvårdsändamål

Gällande bestämmelser[1]
Regleringsavgiftens konstruktion m m

Vattenlagens bestämmelser om regleringsavgifter finnes i 4 kap 14 och 15 §§.

Enligt § 14 skall avgift utgå, när en reglering för vattenkraftändamål genomföres jämlikt vattenlagen. Avgiften skall erläggas av ägare till det eller de strömfall för vilkas räkning regleringen utföres. Om regleringen medför båtnad även för annat strömfall, kan vattendomstolen, efter år 1944 vidtagen lagändring, förklara ägaren av detta pliktig att gälda regleringsavgift. Förutsättning för avgiftsplikt är vidare att den uttagbara vattenkraften genom regleringen ökas med i medeltal 500 turbinhästkrafter. Efter 1944 års lagändring och en lagändring år 1959 gäller därjämte, att om regleringen medför sådan ändring av vattenföringen att förut uttagbar vattenkraft kan utnyttjas på fördelaktigare sätt, skall så stor del av denna vattenkraft, som svarar mot förhöjningen av dess värde, anses såsom en ökning av den uttagbara vattenkraften.

Avgiften är årlig och skall av vattendomstolen bestämmas särskilt för varje strömfall till belopp utgörande minst tre och högst åtta kronor för varje turbinhästkraft. Därvid skall hänsyn tagas dels till den större eller mindre förändring av vattenstånds- och avrinningsförhållandena, som förorsakas genom företaget, och till den olägenhet eller fördel, vilken härigenom uppkommer för den kringliggande bygden, dels ock till den större eller mindre kostnad, som är förenad med företaget, samt företagets ekonomiska betydelse för varje särskilt strömfall. Om särskilda skål föreligger kan avgiften bestämmas till lägre belopp, dock minst femtio öre för varje turbinhästkraft.

Lägsta och högsta avgift var ursprungligen 10 öre och 3 kronor och ändrades genom lagändring år 1955 till 20 öre och 6 kronor. Genom lagändring år 1959 fastställdes nu gällande avgiftslatitud.

Avgiften skall erläggas från och med kalenderåret näst efter det, då vattendomstolens tillstånd till vattenregleringen först tages i anspråk. När det gäller regleringsföretag med tvångsdelaktighet skall dock avgift för strömfall, vars ägare är skyldig att taga del i kostnaden för företaget först sedan detta fullbordats, ej utgå förrän från och med kalenderåret näst efter betalningsskyldighetens inträde.

Vattendomstolens avgörande gäller efter 1959 års lagändring för en tidrymd

  1. Redogörelsen har för utredningens räkning sammanställts av vattenregleringsföretagens samarbetsorgan (VASO).