Den här sidan har korrekturlästs
419

för samfärdsel, jordbruk, hantverk eller småindustri eller eljest för befolkningens behov.»

Den av departementschefen föreslagna avgiftsskyldigheten för regleringsföretag behandlades sedan av lagrådet, utskottet och riksdagen utan att några principiella ändringar genomfördes.

Regleringsavgifter för naturskyddsändamål

Orsaken till ovannämnda 1944 års lagändring beträffande regleringsavgifternas användning var, att avgifterna dittills icke kommit till praktisk nytta. Detta förhållande ansågs väsentligen bero på att avgifterna enligt lagens dåvarande lydelse i första hand skulle användas till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet, som vållas av företaget och för vilken ersättning ej blivit av vattendomstolen bestämd, samt till gottgörelse för sådan skada eller olägenhet. Departementschefen anförde i propositionen, att genom att jämställa de olika ändamålen kunde tvekan icke råda om tillåtligheten av att omedelbart utanordna en del, vilken i regel torde kunna bestämmas till minst hälften av regleringsavgifternas belopp för tillgodoseende av bygdens allmänna behov. Departementschefen anförde vidare bl a:

»Det närmare bestämmandet av den del som i det särskilda fallet bör reserveras för avhjälpande av oförutsedda skador o d får ske med hjälp av erfarenhetens vittnesbörd och med hänsyn till omständigheterna. Att såsom i ett yttrande föreslås överlåta åt vattendomstolen att i samband med avgiftens fastställande bestämma, hur stor del därav som skall gå till bygdens allmänna behov, synes mig icke lämpligt. Det torde vara mera ändamålsenligt att låta Kungl Maj:t träffa avgörande i detta hänseende. Hittills gjorda erfarenheter tyda på att sannolikheten för att anspråk skola framställas med anledning av oförutsedda skador är mycket liten. Sannolikt är, att sedan en del av utdömda avgifter för ett företag under några år avsatts för avhjälpande av oförutsedda skador, avsättande av ytterligare belopp för sådant ändamål kan anstå till dess det visar sig om något behov yppas.»

Frågan om användningen av regleringsavgifterna har berörts efter lagändringen 1944 även om detta icke medfört någon ytterligare ändring av den då fastställda bestämmelsen. I tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1953 i anledning av väckta motioner om förhöjning av regleringsavgifterna anföres, att avgifterna bör vara så avpassade att de även förslår till att bestrida den verksamhet, som genom naturskyddsorgan m fl sker i syfte att begränsa de allmänna skadeverkningarna av regleringsföretag. Vidare anförde utskottet bl a:

»Enligt utskottets mening är det önskvärt, att avgiftsmedlen kommer till användning så snart de vuxit till belopp, som kan nyttjas för väsentliga åtgärder. I detta hänseende är initiativ från naturskyddsråd, kommunala organ m fl lokala instanser av stor betydelse. Hänsyn till eventuella krav på ersättning för oförutsedda skador synes icke få föranleda att framställningar om utanordnande av medel för bygdens allmänna behov avvisas, därest förstnämnda krav bedömes icke kunna avse mer än jämförelsevis obetydliga belopp.»

Utskottets utlåtande låg till grund för 1955 års höjning av avgifternas storlek.

Norrländska vattenkraftutredningen har i sitt den 25 september 1957 dagtecknade betänkande även behandlat frågan om avgiftsmedlens användning. Utredningen föreslog, att den nuvarande exemplifierlngen av bygdeändamål, som skall tillgodoses genom avgifter, antingen helt utgår eller ersättes med en allmännare formulering, som ger vid handen att det primära är att underlätta bygdens anpassning till de ändrade förhållandena samt att ändamål av