430
I likhet med grus- och makadamföreningen har utredningen funnit lämpligast anknyta avgiften till mängden uttaget material. Enligt utredningen finns ingen anledning att skilja på material, som försäljs, som används i exploatörens rörelse eller som lagras på annat håll. Det enda väsentliga är att en icke reproducerbar naturtillgång uttages. Det är härigenom skadan sker.
För beräkning av den uttagna materialmängden torde volymen vara den bästa grunden. Volymen är ju det bästa måttet på ingreppets storlek. Visserligen kan det möta vissa svårigheter att beräkna den uttagna volymen av material, som normalt räknas på annat sätt, men i dessa fall bör en tillfredsställande uppskattning av volymen kunna ske genom erfarenhetsmässiga förvandlingstal. Avgiften bör beräknas på volymen fast mått. Denna kvantitet är möjlig att i stort kontrollera med ledning av täktplanen.
I enlighet med utredningens principiella syn på täktavgiften bör denna vara lika för alla förekommande materialsorter.
Ytterligare en viktig fråga är vem som skall erlägga avgiften. Enligt utredningens uppfattning bör i princip avgiften erläggas av ägaren till den fastighet, där fyndigheten är belägen. Nu händer det ofta i praktiken att annan förvärvat särskild rätt till fyndigheten genom arrende eller annat avtal. Det bör i dylika fall icke vara hinder att exploatören erlägger avgiften, därest han avtalat härom med markägaren, Sådant avtal skall i så fall företes vid ansökan om tillstånd till täkt.
Enligt utredningens uppfattning bör stat och kommun erlägga avgift enligt samma grunder som det enskilda näringslivet. Utredningen har visserligen fullt klart för sig att det ur vissa synpunkter kan te sig mindre tilltalande att exempelvis det statliga vägväsendet — en av våra största gruskonsumenter — skall betala täktavgift, helst som denna myndighet på ett föredömligt sätt sköter den landskapsvårdande sidan av sin verksamhet. Å andra sidan begagnar sig vägväsendet i stor utsträckning av enskilda företagare vid sidan av sina egna täkter och det skulle över huvud icke vara möjligt att undantaga täkt som sker i statens egna eller av statens arrenderade grustag med hänsyn till de verkningar som skulle uppträda på marknaden i stort. — Utredningen vill i detta sammanhang erinra om att den statliga verksamheten i tillämpliga delar icke undantagits från allmän varuskatt.
En eventuell täktavgift bör lämpligen uttagas årligen i efterskott och grunda sig på en från markägaren eller exploatören lämnad uppgift om mängden under föregående kalenderår utbrutet material fast mått. Uppgiftslämnandet bör underlättas genom att en enkel blankett utarbetas för ändamålet. Den avgiftsskyldige bör svara för att årsbrytningen bestämmes på tillfredsställande sätt. Det tjänar dock ej något rimligt ändamål att göra dessa uppskattningar alltför noggrant. En osäkerhet på ca 100 m3 bör tillåtas. Om länsstyrelsen finner anledning antaga att lämnade uppgifter icke
