78
få ytterst olyckliga följder på platser, som — utan att kunna hänföras till de i 86 och 122 §§ angivna områdena — är särskilt känsliga för ingrepp på landskapsbilden. Detta förhållande är för Kopparbergs län särskilt framträdande såvitt gäller den fritidsbebyggelse, som vuxit upp eller hotar att växa upp ovan trädgränsen inom vissa delar av länets fjällvärld. En fortsatt bebyggelse skulle enligt länsstyrelsens mening allvarligt kunna förringa områdenas framtida värde.
Även om de flesta länsstyrelser redovisar ringa eller negativa
erfarenheter av de naturvårdande bestämmelserna i byggnadslagen, har även en
motsatt uppfattning framkommit från några län. Länsstyrelsen i Kalmar
län redovisar således god erfarenhet av nämnda bestämmelser men
tillägger att den goda effekten kan bero på bristfällig kunskap bland
markägarna angående rätten till ersättning vid bestämmelsernas tillämpning.
Än mer positiva omdömen framförs av länsstyrelsen i Gotlands län, som
påpekar att bestämmelserna i 122 § byggnadslagen i detta län kommit
till användning i större utsträckning än i kanske något annat län och
har visat sig mycket värdefulla för reglering av glesbebyggelse. Man
tillfogar emellertid att Kungl Maj:ts beslut i besvärsmål ej givit stöd för
någon strängare tolkning av bestämmelsernas innebörd. Även
länsstyrelserna i Hallands och Kristianstads län anför att nämnda bestämmelser varit
till stor nytta.
En samordning av bestämmelserna i 86 och 122 §§ byggnadslagen och strandlagen anser länsstyrelsen i Östergötlands län vara önskvärd.
Sambandet mellan naturvårdsbestämmelser och regler för fastighetsbildning har berörts av länsstyrelsen i Kronobergs län:
Beträffande bestämmelserna i 86 och 122 §§ byggnadslagen har av överlantmätaren i länet framhållits, att dessa föreskrifter liksom ock strandlagsförordnanden och skyddsbestämmelser enligt naturskyddslagen uppenbarligen skola respekteras i fastighetsbildningsverksamheten men att om dylika bestämmelser saknas den nuvarande jorddelningslagstiftningen näppeligen lärer göra det möjligt att slå vakt om naturen. Han har därför ifrågasatt, huruvida icke statlig ersättning skulle kunna utgå när en fastighetsbildning under sistnämnda omständigheter vägras och om därvid kan anses uppkomma uppenbart men.
Erfarenheterna av vägstadgans naturvårdande anvisningar är
genomgående goda. Gott samarbete synes råda mellan vägmyndigheterna och
företrädarna för naturvården på länen. Formerna för samarbetet synes
dock variera. När det gäller byggande av enskilda vägar, varvid
vägstadgan ej är tillämplig, kan dock ibland uppstå störande ingrepp i
landskapsbilden. Inom Kopparbergs län har sådana problem uppkommit framför
allt inom fjällregionen. Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller med
hänvisning till ett aktuellt fall (riksfyrans sträckning vid Pukavik) att det vid
vägplanering är viktigt att hänsyn tas icke enbart till rena trafiksynpunkter
utan även till friluftslivets och naturvårdens intressen. Avgränsningen av
