Balansen utvisar ett överskott av sammanlagt 1,3 milj. m3f avsättningsbart industrigagnvirke, varav 0,8 milj. barr- och 0,5 milj. björkvirke. Härvid har hänsyn tagits till den beslutade utbyggnaden vid Lövholmen (ASSI) och i Munksund (SCA). Överskottskvantiteterna överstiger storleksordningen av de råvaruönskemål, som beträffande Norrbotten framställts från utomlänsindustrier.
Genom virkesbalansen och de beräkningar, som framlagts av Statens Skogsforskningsinstitut, har man numera god kännedom om det utrymme, som står till förfogande för utbyggnad av den norrbottniska skogsindustrin. Att en del av detta — redan 1956 konstaterade utrymme — nu kommer att tagas i anspråk och möjliggöra ökad sysselsättning i skogar och fabriker är givetvis glädjande i och för sig. Men det är också i hög grad angeläget att den skogsindustriella utvecklingen fortsätter och därmed bidrar att på längre sikt skapa en rationell lösning av Norrbottens omfattande och svåra sysselsättningsproblem.
Såsom ett i Norrbottenplanen nytt och utomordentligt viktigt led vill länsstyrelsen nu återkomma till en tidigare framställning om inventering av de norrbottniska järnmalmerna.
I skrivelse till Eders Kungl. Maj:t den 7 juli 1956 föreslog länsstyrelsen en inventering av länets järnmalmsreserver. Förslaget hade tillkommit efter överläggning med Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) beträffande inventeringens uppläggning och kostnader. Den föreslagna inventeringen tillstyrktes i remissyttranden av Kommerskollegium och SGU.
Sedermera har en grundlig undersökning av Svappavaara-områdets malmer bekostats av Luossavaara-Kiirunavaara AB (LKAB), som genom avtal med Kommerskollegium erhållit option för brytning av områdets järnmalmer. Denna undersökning genomföres för närvarande av LKAB och SGU i samarbete och beräknas bli slutförd under 1962, men redan nu kan ett gynnsamt resultat skönjas.
Den utbyggnad av de lappländska järnmalmsgruvornas kapacitet, som pågår och som avses bli slutförd under 1965, syftar till att öka produktionen till optimum med hänsyn till malmernas area. På grund härav synes den parallellbrytning inom andra områden, vilken länsstyrelsen förordade 1956 i syfte att undvika optimalbrytning i existerande gruvor, icke längre vara aktuell. Däremot skulle, om stålproduktionen och malmförbrukningen i Europa utvecklas enligt prognoser, framlagda av olika europeiska samarbetsorgan, malmbrytningen i Norrbotten på längre sikt kunna ökas avsevärt. För att bedöma denna utvecklingsmöjlighet är det nödvändigt att erhålla ökade kunskaper om de norrbottniska järnmalmsreserverna.
För att få en sådan grundval för en rationell utbyggnad av
