126
skarn ligger oregelbundet utspritt i sidostenen, som utgörs av en hornbländediorit.
De malmförande partierna, som har en relativt stor mäktighet, håller mellan 30 och 40 % Fe. Endast undantagsvis förekommer rikare malmpartier, men de är i gengäld av mycket liten omfattning. Sålunda påträffades i ett borrhål en 7 m mäktig malm med omkring 50 % Fe. Fosforhalten är låg: den varierar i huvudsak mellan 0.01 och 0.1 % P. Stundom kan den uppgå till några tiondedels % P. Svavelhalten håller sig mellan 0.004 och 0.011 % S.
De hittills utförda undersökningarna är av för liten omfattning för att man skall kunna få något begrepp om malmföringen, malmens sido- och fältstupning etc. Vidare borrningsarbeten erfordras i så fall. För närvarande kan därför inte några bedömningar av malmtillgångarna i fyndigheten göras.
Källor: Frietsch (1960 b), Geijer (1930), Petersson & Svenonius (1899).
Nokutusvaara malmfält, som sträcker sig från norra ändan av Nokutusjärvi fram till Syväjärvi, är beläget 6 km NNÖ om Kiruna centrum. Fyndigheten ligger inom Kiruna statsgruvefält och kom genom 1907 års avtal i statens ägo. Fältet är belagt med 7 utmål.
Förekomsten har undersökts år 1899 och under åren 1917—1918. Dessa undersökningar omfattade magnetiska mätningar och blottningsarbeten. År 1958 påbörjade LKAB undersökningsarbeten inom fyndigheten. Samma år övermättes den magnetiskt, och under år 1961 utfördes gravimetermätningar. Den magnetiska kartan visar en indikation, som är omkring 1 km lång och 125—150 m bred. De nya undersökningarna berör endast den södra, rikare delen av malmstråket. Här har sedan 1958 utförts omkring 20 borrhål. Vidare har malmen blottats på ett mycket stort område. Under åren 1961—1962 har fyndigheten varit föremål för brytning, varvid omkring 250 000 ton malm uttagits.
Malmen, som ligger i omvandlade porfyrer, består av såväl svartmalm som blodsten. Malmen utmärks av hög apatithalt. Malmarean för den med brytning belagda, södra, rikare delen av fältet har uppskattats till 15 000 m2. På denna area beräknas malmen hålla mellan 40 och 45 % Fe samt omkring 4 % P. Kiselsyrehalten varierar mellan 9 och 12 % SiO2.
Källor: Geijer (1917, 1919, 1919a), Petersson & Svenonius (1899).
