I början av 1900-talet utfördes magnetiska mätningar och gropgrävningar. Under år 1958 övermättes fyndigheten magnetiskt och gravimetriskt av SGU. År 1959 utfördes vidare gropgrävningar, och år 1960 uppborrades fyndigheten genom 5 diamantborrhål.
Den magnetiska kartan visar ett cirka 700 m långt störningsomrâde utsträckt i N—S, inom vilket spridda och till arean små indikationer uppträder.
I fyndigheten förekommer svartmalm, som breccierar en syenitporfyr. Vid gropgrävningarna och borrningarna har endast smala, sporadiskt förekommande, malmförande partier iakttagits. De har en bredd av 3—4 m och håller mellan 30 och 40 % Fe. Fosforhalten belöper sig till omkring 0.1 % P. Svavelhalten uppgår till cirka 0.02 % S. Analyser av stuffprover gjorda i samband med de äldre undersökningarna visar, att malmen håller 0.75—1.46 % TiO2.
Källor: Berglund (1924), Frietsch (1961), Petersson (1908).
Fyndigheten, som är belägen 34 km VSV om Kiruna mellan Kuorpavardo och Tjåorika, ägs av Rederiaktiebolaget Nordstjernan och utmålslades år 1951.
Förekomsten, som är jordtäckt, är känd genom 4 borrhål. Malmen utgörs av svartmalm. På en area av ungefär 5 000 m2 har den beräknats hålla cirka 57 % Fe, 0.055—0.96 % P och 0.04—0.7 % S.
Skarnjärnmalmer
Skarnjärnmalmerna uppträder i anslutning till såväl sedimentära som vulkaniska bergarter. De består av svartmalm och åtföljs av mindre eller större skarnmassor. Järnhalten är lägre än i apatitjärnmalmerna; de flesta skarnjärnmalmerna håller mellan 40 och 50 % Fe. Fosforhalten är låg, men den blir aldrig så obetydlig att man ur dessa förekomster skulle kunna erhålla en fosforren malm. Skarnjärnmalmerna är rikligt kisuppblandade; svavelhalten överstiger i regel 1 % S och uppgår stundom till mellan 4 och 5 % S.
Skarnjärnmalmer med en area överstigande 10 000 m2
Kaunisvaarafälten, som upptäcktes år 1918 som kompassdrag, är helt täckta av jordlager eller myrmarker. De är belägna inom ett och samma cirka 9 km långa stråk. Längst i söder ligger Sahavaara (omfattande 99
