Den sammanlagda arean av Masugnsbyfälten uppgår till 59 000 m2. För varje sänkmeter beräknas denna area kunna ge 108 000 ton rikare malm med cirka 58 % Fe och 28 000 ton slig erhållen ur fattigare malm.
Källor: Asplund (1920), Geijer (1928), Högbom (1921b), Lundholm & Wallin (1918).
Nunasjärvenmaa järnmalmsfyndighet är belägen 14 km VNV om Vittangi by. Fyndigheten belades med 14 utmål år 1918.
De undersökningsarbeten, som utfördes strax före år 1917, omfattade magnetiska mätningar, jordrymningar och diamantborrningar, men trots detta är kännedomen om fyndigheten rätt ofullständig. Detta sammanhänger till en del med att malmen är mycket löskornig. Delvis föreligger en ren mullmalm. »Även i de djupa diamantborrhålen har det ända ned till ett par hundra meters djup visat sig nästan omöjligt att erhålla fasta borrkärnor av de malmer, vars befintlighet även till detta djup dock med visshet konstaterats av uppsamlat slam» (Geijer 1918). Malmen består av svartmalm med en riklig inblandning av svavelkis. Malmarean har beräknats till 15 000 m2.
Källa: Geijer (1918).
Pellivuoma järnmalmsfyndighet är belägen 24 km VNV om Pajala by. Fältet upptäcktes år 1919 och belades år 1921 med två utmål och är genom 1929 års riksdagsbeslut statsgruvefält.
Den magnetiska kartan över fyndigheten visar ett cirka l km långt och 400 m brett kompassdrag med mer eller mindre markerade indikationer. 60°-kurvan omfattar 50 000 m2 och 70°-kurvan 15 000 m2. Blottningar har utförts på en indikation, som är omkring 200 m lång, och dess 70°- kurva innesluter ett område av omkring 5 000 m2.
Fyndigheten är helt och hållet jordtäckt. Malmen är endast känd genom två jordschaktningar. I den ena påträffades svavelkis- och magnetkisförande svartmalm. Prov av malmen gav vid analys 69.8 % Fe, 0.004 % P och 0.011 % S. Analysen torde vara missvisande på grund av malmens rostiga och vittrade beskaffenhet.
Källor: Berglund (1924), Högbom (1924 a).
