Fyndigheten, som är belägen 21 km NÖ om Kiruna mellan Harrijärvi och Linkakoski i den västra delen av berget Tjärro, tillhör Rederiaktiebolaget Nordstjernan och utmålslades år 1959.
Malmen är känd genom diamantbergborrningar och gropgrävningar. Den utgörs av en skarnbandad, svagt kisig svartmalm, som bildar ett långsträckt, i N—S gående stråk i en amfibolit. Arean har beräknats till 18 000 m2. Halterna uppges till cirka 40 % Fe, 0.016—0.036 % P och 0.05—2.2 % S.
Vathanvaara malmfält ligger 17 km NÖ om Svappavaara by samt 20 km NV om Vittangi by. Fyndigheten, som upptäcktes år 1910 och som är täckt med 7 utmål, är genom 1929 års riksdagsbeslut statsgruvefält.
Den magnetiska kartan över fältet visar ett kompassdrag, som är konvext mot NÖ och tämligen regelbundet; 70°-kurvan omsluter 13 000 m2. Fyndigheten täcks av mäktiga jordlager; endast i SV är jordtäcket mindre och där har en upp till 30 m bred malm blottats. Malmen utgörs av skarnblandad svartmalm, som är rikligt svavelkisförande. Järnhalten uppges till 40—57 % Fe, fosforhalten till omkring 0.023 % P och svavelhalten varierar, men är delvis mycket hög. Malmarean har beräknats till 10 000 m2, men med tanke på den ringa omfattning fältet är undersökt i, måste siffran anses osäker.
Källor: Berglund (1924), Geijer (1918). i
Vietovaara malmfält ligger strax väster om Aitijoki, 22 km väster om Kiruna centrum. Avståndet till Laukuluspa by är 4 km i väst-sydvästlig riktning. Fyndigheten upptäcktes år 1914. År 1919 belades den med 7 utmål och tillhör nu Ekströmsbergs statsgruvefält.
Under åren 1918-1919 gjordes undersökningsarbeten inom fyndigheten. Dessa omfattade magnetiska mätningar, jordrymningar och diamantborrningar. Den magnetiska kartan visar ett i Ö—V utsträckt störningsområde, vars längd är cirka 1500 m och bredd omkring 400 m. Inom detta förekommer två mera sammanhängande, starka indikationer med en sammanlagd längd av omkring 800 m. Bredden av dessa
