Ommutningsproblemet var föremål för diskussion redan under förarbetena till gruvlagen. Gruvlagstiftningskommittén hade i sitt förslag 1919 intagit en bestämmelse enligt vilken förut inmutat område eller utlagt utmål under ett år efter det rätten därtill upphört skulle utgöra hinder mot ny inmutning. Dock skulle bergsöverstyrelsen om särskilda skäl var därtill kunna lämna tillstånd till ny inmutning före ettårsfristens utgång. Förslaget avstyrktes emellertid av flertalet remissinstanser, och bestämmelsen upptogs ej i gruvlagstiftningssakkunnigas förslag 1923. En av de sakkunniga framhöll i en reservation, att ett systematiskt ommutande var till stor skada bl. a. då det gällde fyndigheter av värde, vilka undandrogs verkligt undersökningsarbete och möjlighet till exploatering. Reservanten föreslog att under de två första åren efter det inmutningsrätten till en fyndighet förverkats endast kronan skulle få rätt att erhålla ny inmutning å densamma. Begagnades icke denna rätt, skulle rätten till inmutning efter de två åren åter stå öppen för enskilda. Enligt denna mening borde möjligheten att kronan skulle komma emellan förmå de flesta inmutare att göra sitt bästa för att redan vid första inmutandet fullfölja arbetet till utmåls erhållande.
Ommutning förekommer i mycket stor omfattning. Även om ommutningarna i flertalet fall beror på att tillämnade undersökningar icke medhunnits, ligger det i öppen dag att obehindrad möjlighet till ommutning är ägnad att motverka syftet med inmutningssystemet och kan försvåra ett rationellt utnyttjande av mineraltillgångar. En tänkbar utväg att avhjälpa ifrågavarande brist hos lagstiftningen är enligt utredningens mening att införa ett stadgande av innebörd att beträffande förut inmutat område skall under viss kortare tid, förslagsvis trettio dagar efter det att rätten därtill upphör, gälla ett indispensabelt inmutningsförbud. Detta skulle lämpligen kunna ske genom att åt hindersbestämmelsen i 5 § 8) gives det innehållet att förut inmutat område eller utlagt utmål utgör inmutningshinder, såvida rätten därtill äger bestånd, då den nya ansökningen inkommer, eller upphört att gälla inom trettio dagar dessförinnan. En dylik regel torde, särskilt genom att den innebär borttagande av den i det föregående omtalade möjligheten för en inmutare att själv oförmärkt bestämma den dag då ny inmutning först kan sökas, enligt utredningens mening innebära ett starkt incitament för en inmutare att före undersökningstidens utgång slutföra de undersökningar som han anser motiverade. Å andra sidan har inom utredningen yppats farhågor för att en dylik bestämmelse skulle kunna få icke avsedda konsekvenser genom att öppna vissa möjligheter för utomstående att spekulera i fyndigheter som av upptäckaren icke hunnit undersökas inom föreskriven tid.
Om utredningens förslag angående provisoriskt inmutningsförbud i Norrbottens län genomföres, kommer ommutningsproblemet att sakna aktualitet därstädes under förbudets giltighetstid. Med hänsyn härtill har utredningen5
