förslag bör kunna ge upphov till inmutningsrätt enligt gruvlagens regler utan hinder av den nya lagen. En sådan ordning torde icke medföra nämnvärda olägenheter med hänsyn till lagens syfte.
I fråga om ansökningar som inges efter förslagets framläggande ligger saken annorlunda till. Ehuru det i många fall säkerligen skulle kunna påvisas fullt legitima skäl för sådana ansökningar, exempelvis tidigare företagen prospektering, erfordras uppenbarligen särskilda bestämmelser till förebyggande av att den fria inmutningsrätten under tiden fram till lagens ikraftträdande utnyttjas på sådant sätt, att genomförandet av lagens syfte äventyras. I detta hänseende bör först och främst gälla att lagen skall tilllämpas beträffande sådana efter offentliggörandet av förslaget gjorda ansökningar som vid ikraftträdandet ännu icke lett till beviljande av inmutningsrätt.
Med hänsyn till att den tid som förflyter mellan förslagets offentliggörande och ikraftträdandet oundvikligen kommer att bli så lång att därunder ingivna ansökningar om inmutningsrätt i viss utsträckning hinner beviljas före ikraftträdandet — enligt vad utredningen inhämtat brukar den i 9 § 1 mom. gruvlagen angivna tiden ej överskridas inom norra bergmästardistriktet — måste vidare frågan om verkningarna härav ägnas särskild uppmärksamhet. Efter övervägande av olika möjligheter har utredningen funnit att detta problem icke kan tillfredsställande lösas på annat sätt än att beslut, varigenom inmutningsrätt beviljats i anledning av ansökan som inkommit efter förslagets offentliggörande, i princip skall vara utan verkan.
Utredningen är väl medveten om de principiella betänkligheter som kan hysas mot att lagen gives retroaktiv tillämpning beträffande vissa redan uppkomna rättigheter. Häremot kan emellertid framhållas, att den på civilrättens område gällande huvudregeln att ny lag icke bör givas tillbakaverkande kraft ingalunda är undantagslös. Tvärtom har lagstiftaren under årens lopp vid flerfaldiga tillfällen frångått denna regel. Undantagen har genomgående berättigats av ett starkt offentligt intresse. En grupp av fall där ingripande ansetts kunna ske mot bestående rättigheter avser den situationen, att man stått i begrepp att införa nya tvingande lagbestämmelser och risk förelegat att de personer, mot vilka lagstiftningen skulle riktas, komme att utnyttja tiden intill dess den trätt i kraft för att sluta avtal, på vilka lagen normalt icke skulle bli tillämplig.[1] Några exempel må nämnas. I lag den 23 maj 1924 (nr 143) om ändrad lydelse av lagen den 12 maj 1917 om tillägg till 1896 års lag om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring stadgades bl. a., att inom område för vilket enligt förordnande stadsplan skulle upprättas ägostyckning icke finge ske på sådant sätt att
- ↑ Jfr en vid prop. 1943:320 fogad utredning, som på särskilt uppdrag verkställts av numera professorn K. Rodhe beträffande frågan om och i vad mån retroaktiv civillagstiftning är förenlig med svensk grundlag och eljest vedertagna principer för lagstiftning, närmast anf. prop. s. 52 f.
