92
ej innefattas byggnad, som är belägen på inmutat eller utmålslagt område, vartill gruvrätten äger bestånd.
Det hinder varom nu är fråga kan undanröjas genom medgivande från ägare och eventuell nyttjanderättshavare. I olikhet med vad som gäller enligt bl. a. första och andra punkterna i 5 § har Kungl. Maj:t icke i detta fall tillerkänts någon dispensrätt. Kan medgivande ej erhållas från vederbörande rättsinnehavare, blir hindret sålunda absolut.
Ifrågavarande inmutningshinder kan uppenbarligen i vissa situationer medföra ur allmän synpunkt mindre tillfredsställande resultat. Detta gäller särskilt i sådana fall, där värdet av fyndigheter belägna under boningshus eller tomt eller inom fridlyst avstånd därifrån är mångdubbelt större än värdet av de skyddade objekten och brytning skulle kunna äga rum utan nämnvärda olägenheter för dessa. Utredningen har sig bekant flera fall där ifrågavarande bestämmelse omöjliggör eller lägger betydande hinder i vägen för ett utnyttjande av värdefulla mineraltillgångar.
I detta sammanhang bör påpekas att uranlagen, vars hindersbestämmelser utformats i nära anslutning till bestämmelserna i 5 § gruvlagen, upptar en rätt för Kungl. Maj:t att när synnerliga skäl finnes därtill lämna tillstånd till undersökningsarbete eller bearbetning av fyndighet av uranhaltigt mineral inom fridlyst område av samma karaktär som enligt 5 § 6) gruvlagen, En liknande dispensrätt infördes redan år 1947 i 64 § stenkolslagen, som hade avseende å fyndigheter av uranhaltigt mineral. Beträffande denna dispensrätt erinrade departementschefen i propositionen (1947:172 s. 5) om det skydd som sedan gammalt i gruvlagstiftningen bereddes hus och hem samt fortsatte:
Detta syfte är uppenbarligen förtjänt av synnerligt beaktande. Å andra sidan torde man icke kunna. bortse från att bestämmelserna om skyddsområden i vissa fall kan utgöra hinder mot ett rationellt utnyttjande av fyndigheten i fråga. Stora svårigheter kan sålunda uppstå, om arbetsområdet till följd av fridlysningsreglerna spärras i den riktning som eljest varit lämplig med hänsyn till fyndighetens belägenhet. I sådana situationer är nämligen fyndighetens ändamålsenliga tillgodogörande helt beroende av om frivillig överenskommelse kan träffas med rättsinnehavarna om markens upplåtande.
Det intresse som föranlett fridlysningsreglerna är tydligen av den art, att det icke bör kunna åsidosättas utan starka skäl. Det lärer alltså icke kunna komma i fråga att, med hänsyn till de olägenheter för gruvdriften som kan uppstå till följd av dessa regler, helt slopa desamma eller i mera avsevärd mån försvaga skyddet. Däremot kan det ifrågasättas, om icke i de fall, då intresset av fyndighetens planmässiga utnyttjande i högre grad väger över, en möjlighet till undantag från fridlysningsbestämmelserna bör finnas.
Första lagutskottet framhöll i sitt utlåtande över propositionen (1947:26) att det, för att dispens skulle kunna beviljas, icke blott borde föreligga ett beaktansvärt intresse för koncessionshavaren att förfoga över
