14
kommittén hade gjort i princip inte gav anledning till invändningar. Han fortsatte (s. 164):
I praktiken leder en sådan regel i de flesta fall till samma resultat som den nuvarande bestämmelsen, att allmänna handlingar generellt är undantagna från upphovsrättsligt skydd. Det föreslagna stadgandet innebär emellertid att upphovsrätt blir förbehållen i fråga om sådant material, som icke ingår som led i förhandling, exempelvis vetenskapliga arbeten som inges vid sökande av professur eller annan befattning, eller böcker och konstverk, vilka inges i rättegång allenast såsom bevismedel. Det synes påkallat att upphovsrättsligt skydd beredes i sist avsedda och andra jämförliga fall.
Lagrådet föreslog en annan avfattning av 24 §, och propositionen utformades i enlighet med lagrådets förslag. Enligt detta förslag, som i huvudsak stämmer överens med den gällande lydelsen, får vad som muntligen eller skriftligen anföres inför myndighet eller i statlig eller kommunal representation eller vid offentlig sammankomst för överläggning om allmänna angelägenheter återges utan upphovsmans samtycke; dock att utlåtanden, såsom bevis åberopade skrifter och dylikt får återges allenast i samband med redogörelse för mål eller ärende vari de förekommit och i den omfattning som betingas av ändamålet med redogörelsen. Vidare sägs i denna lydelse att upphovsman ensam äger utge samling av sina anföranden.
Lagrådet yttrade (s. 386):
Som en gemensam beteckning på de anföranden av skilda slag som enligt paragrafen skola få återges utan upphovsmans samtycke användes i förslaget »muntliga och skriftliga förhandlingar». Man har ansett sig därigenom begränsa stadgandets räckvidd till att avse sådant som kunde sägas innebära en förhandling i inskränkt bemärkelse. På sådan grund har man förmenat, att det ej skulle vara tillåtet att fritt återgiva t. ex. böcker eller konstverk, som i rättegång åberopades som bevis, och än mindre vetenskapliga skrifter som ingåves till myndighet i ett befordringsärende. Även sakkunnigutlåtanden ha ansetts kunna falla utanför stadgandet; dock att det skulle vara medgivet att utan upphovsmans samtycke återgiva sådana i samband med en redogörelse för mål eller ärende, vari de förekommit.
Lagrådet kan icke finna, att »förhandlingar» i detta sammanhang är en lämplig beteckning. Ej heller eljest synes den föreslagna formuleringen lämna tillräckligt stöd för en tillämpning i den riktning som nyss angivits. Lagrådet förordar, att den avsedda inskränkningen i upphovsrätten förklaras gälla vad som muntligen eller skriftligen anföres inför myndighet eller i statlig eller kommunal representation eller vid offentlig sammankomst för överläggning om allmänna angelägenheter. Genom uttrycklig föreskrift bör därjämte sörjas för att utlåtanden och bevis m. m., som man ej velat helt frige, komma i åtnjutande av skydd i avsedd omfattning. Förslagsvis kunde detta ske genom en bestämmelse, att utlåtanden, såsom bevis åberopade skrifter och dylikt må återgivas allenast i samband med redogörelse för mål eller ärende vari de förekommit och i den omfattning som betingas av ändamålet med redogörelsen. Liksom i förslaget skulle vidare stadgas, att upphovsman äger ensam utgiva samling av sina anföranden.
E. Riksdagsbehandlingen
Första lagutskottet underströk (utl. 1960:41 s. 44) att det är av omistligt värde att rätten att fritt återge offentliga handlingar inte inskränks mer än som kan anses oundgängligen erforderligt. Utskottet menade att den metod, som i propositionen hade föreslagits för att införa upphovsrättsligt skydd för vissa grupper av sådana handlingar, innebar risk för att skydd komme att gälla även för handlingar, i fråga om vilka ett behov därav inte föreligger. I stället borde som huvudregel uppställas att de hos myndighet upprättade handlingarna inte var föremål för upphovsrätt, och genom särskilda regler borde stadgas skydd för de grupper av handlingar som ansågs vara i behov därav. En utredning var, ansåg utskottet, nödvändig för att undantagen skulle kunna utformas. I lagen borde emellertid ome-
