någon skall kunna bestämma över arbetet på det sättet att detta icke får ändras. Tvärtom är fortgående bearbetningar och ändringar en väsentlig del av arbetsmetoden. Det är först när ett yttrande eller beslut har fått en slutlig form som det inte kan ändras, och detta beror då inte på URL:s regler utan på procedurbestämmelser som har sin motivering i den rättsliga betydelse som kan tillkomma myndighetens avgöranden.
Det är emellertid inte nödvändigt att i detta sammanhang ta ställning till den angivna tolkningsfrågan. Vad som är av vikt är att bestämmelserna utformas så att det blir fullt klart att upphovsrätt inte skall kunna göras gällande i de fall som auktorrättskommittén åsyftade med sin undantagsregel om författningar samt myndighets beslut och yttranden och inte heller i andra fall där det enligt det förda resonemanget ej kan anses att ett verk föreligger.
En tänkbar utväg skulle vara att låta upphovsrätten vara beroende på om arbetet framstår som en anonym produkt från en myndighet eller som ett arbete av en namngiven upphovsman. Man kan emellertid inte bortse från att det i viss mån är andra skäl som bestämmer verkets form än anspråket på upphovsrätt. Den nyss angivna regeln skulle kunna i alltför hög grad inskränka det fria bruket av skrifter och publikationer som väl har en namngiven upphovsman men som myndigheten tillhandahåller och som bekostas av allmänna medel just för att de skall bli spridda.
Upphovsrätten bör därför i huvudsak begränsas till sådana fall då ett verk har framställts för försäljning bland allmänheten. Vare sig detta sker i större omfattning, såsom då myndighet driver förlagsrörelse för utgivning av skolböcker, eller myndigheten blott i mera enstaka fall ger ut någon trycksak, som erbjuds allmänheten, kan det vara rimligt att detta sker på samma villkor som annan likartad utgivning av tryckta skrifter. Även om man i något fall skulle kunna hävda att en skrift, som av myndighet ges ut för spridning gratis till allmänheten eller helt för internt bruk, har ett likartat innehåll och av hänsyn till författaren kunde behöva skyddas enligt URL:s regler, är det en betydande fördel att kunna ange en klar och objektiv omständighet såsom avgörande för om upphovsrätt skall föreligga eller ej. Det är svårt att finna något förhållande som tydligare anger i vilka fall en upphovsrätt framstår som berättigad än just den omständigheten om skriften utbjudes till allmänheten mot betalning. Det är detta som anger att utgivningen sker på samma sätt som annan utgivning vid vilken upphovsmannen kan få ersättning med stöd av URL:s bestämmelser.
En regel om att upphovsrätt kan göras gällande i fall då ett verk har framställts för försäljning till allmänheten blir tillämplig i första hand då kostnaderna för verket tänkes bli täckta av intäkterna vid försäljningen. Inom en förlagsrörelse måste detta krav tolkas så att rörelsen i stort skall finansieras med dessa intäkter; det är, inom en av myndighet driven förlagsrörelse lika väl som i ett enskilt förlag, en naturlig företeelse att man tar igen på ett verk vad man förlorar på ett annat (jfr SOU 1967:5 s. 65, 134). Regeln kan bli tillämplig även i fall då kostnaderna endast delvis tänkes bli täckta av intäkterna. Det är likväl uppenbart att ett verk inte kan anses vara framställt för försäljning, om endast en avgift, motsvarande högst kostnaderna för distribution, skall tas ut.
Ett arbete kan vara framställt för försäljning till allmänheten, även om ingen synlig avgift tas ut för varje exemplar. Rikstelefonkatalogen med däri intagna kartor utgör ett exempel på detta; varje telefonabonnent får en del av katalogen
