38
lertid har det synts ändamålsenligt att i en särskild paragraf av förslaget (d. v. s. förslaget till författarlag) uttryckligen angiva de grupper av skrifter, vilka av nu ifrågavarande anledning äro uteslutna från auktorsrättsligt skydd» (1914 års betänkande s. 99 f). Det framgår av det sagda, att undantagsstadgandet i författarlagen (§ 9 p. 1) fyllde det praktiska syftet att i författarlagen själv — icke blott genom hänvisning till TF — närmare ange undantagen från författarrätt; se särskilt det nyss citerade uttrycket »i en särskild paragraf av förslaget» och ordet »uttryckligen». Såtillvida synes § 9 p. 1 blott vara deklarativ, d. v. s. återge och förtydliga vad som redan låg i TF. Det var i motiven till §9 p.1 icke ens tal om att detta stadgande skulle utvidga de undantag (från auktorrätt), som lågo i TF. Och någon inskränkning av vad som från början och fortfarande uttryckligen föreskrevs i särskilda regler i grundlagen (TF § 2 mom. 4) stadgade icke § 9 p. 1, som blott utgjorde vanlig lag. Läget efter 1919 års lagstiftning var således, att frihet att trycka handlingar som betraktades som allmänna — med undantag allenast för sekretessbelagda handlingar — fortfarande uttryckligen föreskrevs i TF och i samma mån innehölls i författarlagen § 9 p. 1.
En viss förändring skedde år 1937, då TF § 2 omformulerades i samband med att sekretessbestämmelserna utbrötos. I TF § 2 mom. 1 föreskrevs då, att »det skall vara envar svensk medborgare tillåtet att, med undantag som i 6 mom, sägs (d. v. s. för sekretessbelagda handlingar), i tryck utgiva… alla andra (hos myndighet) upprättade handlingar» (se Malmgren, Sveriges grundlagar, 4 uppl, s. 208). Sådana handlingar benämndes därvid för första gången i TF »allmänna handlingar»; förhållandet mellan å ena sidan detta uttryck i TF och å andra sidan samma, äldre uttryck i författarlagen har senare diskuterats beträffande bl. a. till myndighet ingivna specimenskrifter. Det må vidare påpekas att förändringen i TF § 2 medförde en omformulering av RF § 86, som 1937 fick lydelsen: »Alla allmänna handlingar må ovillkorligen genom trycket kunna utgivas, där ej i tryckfrihetsförordningen annorlunda stadgas» — vilket är fallet beträffande sekretessbelagda handlingar. Tryckfrihetssakkunniga underströko ock, att allmänna handlingar »få fritt utgivas i tryck, därest de icke enligt de särskilda sekretessbestämmelserna äro hemliga» (SOU 1947:60 s. 68 f .). Läget efter 1937 års lagstiftning var således fortfarande, att frihet att trycka allmänna handlingar — med undantag allenast för de sekretessbelagda — föreskrevs i TF och RF samt innehölls i författarlagen.
Mot bakgrund av det anförda synes det vara möjligt att bedöma lagstiftningen 1949, då nya TF tillkom. Medan dittills den i grundlag ursprungliga och uttryckliga friheten att trycka (numera så kallade) allmänna handlingar försetts med undantag allenast för sekretessbelagda handlingar, formulerades undantaget i nya TF kap. 1 § 1 så, att det skall stå varje svensk medborgare fritt att, »med iakttagande av de bestämmelser som äro i denna förordning meddelade till skydd för enskild rätt och allmän säkerhet», i tryckt skrift offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst; och i kap. 1 § 8 st. 2 heter det, att rörande auktorrätt gällde vad i lag är stadgat. Den frågan kan då ställas, varför undantaget i nya TF (citatet ovan) icke längre begränsades till sekretessbelagda handlingar. Förändringen betingades av en omdisposition inom tryckfrihetsförordningen. Tryckfrihetssakkunniga anförde: »I tryckfrihetsförordningen (1812 års) har rätten att i tryck utgiva allmän handling upptagits till särskild behandling.
