kungen; »hvar är det han bor?» Han tyckte det var skam, att han icke skulle känna en så rik karl. Men det ville gossen alls icke säga honom; han tordes det icke för husbonden sin, sade han. Då gaf kungen Per många drickspenningar och bad honom helsa så mycket hem och framföra många tacksägelser för sändningen.
Den andra dagen gick katten återigen i skogen och sprang upp i hufvudet på en hjort, satte sig mellan ögonen på honom och tvingade honom att gå till kungsgården. Der gick Per in i köket med honom och sade, att han kom med en liten sändning till kungen, om han icke ville försmå den. Kungen blef ännu gladare för hjorten, än han hade blifvit för renen, och sporde återigen hvem det var, som kunde skicka honom en så präktig sändning. »Den är från Herre-Per,» sade gossen; men då kungen ville veta hvar Herre-Per bodde, fick han samma svar som dagen förut, och den gången gaf han ännu mera drickspenningar,
Tredje dagen kom katten med en elg. Då nu Per kom in i köket i kungsgården, sade han, att han hade en liten sändning till kungen, om han inte ville försmå den. Kungen kom strax ut i köket, och då han fick se den stora, vackra elgen, blef han så glad, att han icke visste hvilket ben han skulle stå på, och den dagen gaf han Per ännu många, många flera drickspenningar; det var visst hundra daler. Han ville nu ändtligen veta, hvar Herre-Per bodde, och sporde om både ett och annat; men gossen sade, att han alls icke tordes säga honom det för husbonden sin, för han hade
