de in, och der sade katten, att Per skulle säga att han bodde. Inuti var slottet ännu präktigare än utanpå; allting var af rent guld, både stolar och bord och bänkar. Då kungen nu hade gått omkring och besett allt, både högt upp och lågt ner, skämdes han mycket. »Ja, Herre-Per har det finare än jag, det är inte värdt att neka det,» sade han: och så ville han resa igen. Men Per bad honom dröja och spisa qväll med sig, och det gjorde kungen, men sur och gramse var han hela tiden. Medan de sutto till bords, kom trollet, som egde slottet, och bultade på porten. »Hvem är det, som äter min mat och dricker mitt mjöd som svin härinne?» ropade trollet. Så snart katten hörde honom, sprang han ut till porten. »Vänta litet, så skall jag tala om för dig, huru bonden bär sig åt med vinterrågen,» sade katten. »Först plöjer bonden sin åker.» sade han; »så göder han, och så plöjer han igen.» Med det samma gick solen upp, »Se dig om, så skall du få se den vackra, dejliga jungfrun bakom dig!.» sade katten till trollet.
När trollet vände sig om, fick det se solen, och då sprack det.
»Nu är allt detta ditt,» sade katten till Herre-Per, »nu skall du hugga hufvudet af mig; det är det enda jag begär af dig för det, som jag gjort emot dig.» — »Nej,» sade Herre-Per, »det vill jag alls inte göra.» — "Jo.» sade katten, »gör du inte det, så klöser jag ut ögonen på dig.» Ja, då måste Herre-Per göra det, hur ogerna han än ville; han högg hufvudet af katten. Men med det samma blef denne förvandlad till den
