Kungasonen lofvade och gaf honom handen på, att han icke skulle gå in der, och så togo de hvar sin väg. Men då han kom till värdshuset och hörde, hvad der var för glädje och lustighet, så måste han in dit, det var ingen fråga om det, och då han träffade bröderna, stod glädjen högt i tak, så att han glömde både räfven och resan och fågeln och far sin. Men då han hade varit der en stund, kom räfven — han hade vågat sig in i staden ändå — och gläntade på dörren och blinkade åt kungasonen och sade, att nu måste de ge sig af. Då kom prinsen till besinning igen, och så reste de vidare.
Då de hade gått en tid, sågo de ett stort berg långt borta. Då sade räfven: »Trehundra mil bortom det der berget står en guldförgyld lind med guldblad, och i den linden sitter guldfågeln, som fjädern är af».
Dit reste de tillsammans. Som kungasonen skulle bort för att ta fågeln, gaf räfven honom några granna fjädrar, som han skulle fläkta med i handen, för att locka ner fågeln, så skulle den komma flygande ner och sätta sig på hans hand. Men det sade räfven, att linden fick han icke röra, ty det var ett mäktigt troll, som egde den; och om kungasonen bara rörde den minsta qvist, så kom det ut och dräpte honom på fläcken.
Nej, kungasonen skulle visst icke röra den, sade han; men då han hade fågeln på handen, tyckte han att han måste ha en qvist af linden, det halp inga böner, den var så blänkande och så fager. Så tog
