han en, bara en mycket, mycket liten en. Men i det samma kom trollet ut.
»Hvem är det som stjäl min lind och min fågel?» skrek det, och var så ilsket, att det sprutade eldgnistor.
»Tjuf tror, att hvar man stjäl!» sade kungasonen; »men det blir inga andra hängda än de, som icke stjäla rätt,» sade han. Trollet sade, att det var det samma, och skulle till att dräpa honom, men kungasonen sade, att han kunde väl spara lifvet.
»Ja, ja,» sade trollet, »kan du skaffa igen hästen, som min närmaste granne har tagit ifrån mig, så skall du slippa undan med lifvet,» sade det.
»Hvar skall jag finna honom då?» frågade kungasonen.
»Åh, han bor trehundra mil bortom det stora berget, som blånar vid himlaranden,» sade det.
Kungasonen lofvade, att han skulle göra sitt bästa. Men då han kom till räfven, var denne ingalunda blid.
»Nu har du stält dig illa,» sade räfven; »hade du lydt mig, så kunde vi ha varit på hemvägen nu,» sade han.
De måste i väg igen, eftersom det gälde lifvet och kungasonen hade lofvat det, och sent omsider kommo de fram. Men då han skulle in och ta hästen, sade räfven:
»När du kommer in i stallet, så hänger der en mängd betsel på stallväggen, både af guld och silfver; dem får du inte röra, ty då kommer trollet ut och dräper dig på stund; men det fulaste och eländigaste du ser, det skall du taga.»
