Ja, det lofvade kungasonen; men då han kom in i stallet, tyckte han att det var rent orimligt, ty der fans fullt upp af de dyrbaraste betsel, och så tog han det blankaste han såg. Det blänkte som guld; men i det samma kom trollet ut, så ilsket att det gnistrade af det.
»Hvem är det, som vill stjäla min häst och mitt betsel?» skrek det.
»Tjuf tror, att hvar man stjäl,» sade kungasonen; men det blir inga andra hängda än de, som inte stjäla rätt,» sade han.
»Ja, det är det samma, jag dödar dig på fläcken,» skrek trollet.
Kungasonen sade, att det kunde väl spara lifvet.
»Nå ja,» sade trollet, »kan du skaffa igen den fagra jungfrun, som min närmaste granne har tagit ifrån mig, så skall jag skona dig.»
»Hvar bor han då?» sporde kungasonen.
»Åh, han bor trehundra mil bortom det stora berget, som blånar vid himlaranden,» sade trollet.
Ja, kungasonen lofvade, att han skulle hemta skön jungfrun, och då fick han lof att gå och slapp undan med lifvet. Men då han kom ut igen, var räfven icke blid, må tro.
»Nu har du stält vackert till åt dig igen,» sade räfven; »hade du lydt mig, så kunde vi ha varit på hemvägen för längesedan. Nu tror jag knappast, att jag vill vara med dig längre.»
Men kungasonen bad så innerligen vackert och lofvade, att han aldrig skulle göra annat än hvad
