Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
21
GULDFÅGELN.

kungasonen och den fagra jungfrun och undrade, hvarför de icke kommo igen. Han gick både hit och dit och väntade och funderade, och till sist kom han ner till stranden, och då han fick se tunnan, som låg och dref ute på sjön, ropade han:

»Rullar du der, du, tomma tunna?»

»Ack, det är jag,» sade kungasonen inne i tunnan.

Räfven till att simma ut i sjön det fortaste han kunde, fick fatt i tunnan och drog den i land. Så begynte han att gnaga på tunnbanden, och då han hade fått af dem, sade han till kungasonen: »sparka och bänd!»

Kungasonen sparkade, slog och bände, så att hvar stäfver sprang loss, och han hoppade ut ur tunnan. Så följdes de åt till kungsgården, och då de kommo dit, blef jungfrun fager och började tala, hästen blef så fet och vacker, att det glänste i hvart enda hår, fågeln blänkte och sjöng; linden begynte blomstra och glittra med bladen, och jungfrun sade: »Der är han, som har räddat oss.»

Linden satte de i trädgården, och den yngste kungasonen skulle ha kungadottern, ty en sådan var hon; men de två äldsta bröderna blefvo lagda i hvar sin spiketunna och rullade utför ett högt berg.

Så lagade de till bröllop, men först sade räfven till kungasonen, att han skulle lägga honom på huggkubben och hugga hufvudet af honom; och fastän han både nekade och bad, så hjelpte det icke, han måste deran. Men med det samma som han högg, blef