ifrån sig och tog till fötterna liksom brodern, och fullt ut lika fort. Då han kom hem igen, blef fadern åter vred och sade, att aldrig hade trollen skrämt honom, då han var ung.
Tredje dagen ville Askepilten åstad. »Ja du,» sade de båda äldste, »du skall väl göra saken bra ifrån dig, du, som aldrig förr har varit ute genom dörren.» Han svarade icke något på det, Askepilten; han begärde bara att få en dugtig matsäck med sig. Modren hade intet sofvel, och satte derför på grytan för att ysta litet åt honom; osten fick han i renseln och gaf sig i väg. Då han hade huggit en stund, kom trollet äfven till honom och sade: »Om du hugger i min skog, slår jag ihjäl dig». Men gossen var icke sen i vändningarna; han sprang bort till renseln efter osten och klämde den så att vasslan sqvatt. »Tiger du inte,» sade han till trollet, »så skall jag klämma dig som jag klämmer vattnet ur den här hvita stenen!» — »Nej, kära, skona mig!» bad trollet, »jag skall hjelpa dig hugga.» Ja, på det vilkoret skonade då gossen honom, och trollet var dugtigt till att hugga, så att de fingo många tolfter fälda och upphuggna på dagen. Då det led mot qvällen, sade trollet: »Nu kan du följa mig hem, det är närmare hem till mig än hem till dig.» Ja, gossen gick med, och då de kommo hem till trollet, skulle trollet göra upp eld i spiseln, medan gossen skulle gå efter vatten till grötgrytan; men der stodo två jernämbar, så stora och tunga, att han icke en gång orkade röra det ena ur fläcken. Då sade gossen: »Det är inte värdt att ta med
