Dagen efter satt gumman och bakade igen. Bäst det var, började hunden skälla. »Spring ut du, Smörbock,» sade hon, »och se efter hvad det är Guldtand skäller på.» — »Åhnej, åhnej, den der fulingen!» sade Smörbock, »nu kommer hon igen med hufvudet under armen och en stor säck på ryggen.»
»Spring under bakbordet och göm dig,» sade modern.
»God dag,» sade trollet; »är Smörbock hemma i dag?»
»Nej, det är han inte,» sade modern, »han är ute i skogen med far sin och jagar ripor.»
»Det var dumt, det,» sade trollkäringen, »för jag har en liten vacker silfvergaffel, som jag ville ge honom.»
»Pip, pip, här är jag!» sade Smörbock och kom fram.
»Jag är så stel i ryggen,» sade trollet, »du får lof att krypa ned i säcken och ta den sjelf.» Då Smörbock väl var nere i säcken, slängde trollet den på ryggen och lomade af från gården. Då de kommit ett stycke på väg, blef trollet trött och frågade: »Hur långt är det till någon sofplats?»
»En half mil,» svarade Smörbock.
Då satte trollet ned säcken vid vägen, gick upp genom skogen och lade sig att sofva. Medan trollet gjorde det, fick Smörbock hål på säcken, och då han kommit ut, lade han dit en stor sten i stället. Då nu trollet kom hem, gjorde det upp en stor eld i spiseln, satte deröfver en stor kittel och lagade sig till att koka
