Smörbock. Men då hon tog säcken och ämnade kasta Smörbock i grytan, föll stenen ut och slog hål i bottnen, så att vattnet rann ut och släckte elden. Nu blef trollpackan ond och sade: »Om han nu gör sig aldrig så tung, skall jag ändå lura honom.»
Den tredje gången gick det alldeles på samma sätt som de begge andra. Guldtand började skälla, och då sade modern till Smörbock:
»Spring ut du, Smörbock, och se efter hvem det är Guldtand skäller på.»
Då sprang Smörbock ut och kom igen och sade: »Ack, jaja mig! Det är trollet, som kommer igen med hufvudet under armen och en säck på ryggen.»
»Spring under bakbordet och göm dig!» sade modern.
»God dag!» sade trollet och steg in genom dörren; »är Smörbock hemma i dag?»
»Nej, det är han inte,» sade modern, »han är ute i skogen med far sin och jagar ripor.»
»Det var dumt, det,» sade trollkäringen, »för jag har en liten vacker silfversked, som jag ville ge honom.»
»Pip, pip, här är jag,» sade Smörbock och kröp fram under bakbordet.
»Jag är så stel i ryggen,» sade hexan, »du får lof att krypa ned i säcken och ta den sjelf.» Då Smörbock väl hade kommit ned i säcken, slängde trollet den upp på ryggen och gaf sig åstad. Den gången gick
