Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
53
KÄRRINGEN MOT STRÖMMEN.
men jag får väl lof att fresta henne en gång till ändå,» sade han.
Men han hade knapt fått henne under vattnet igen, förrän hon räckte upp armen och gaf sig till att klippa med fingrarna som med en sax. Då blef mannen ond och doppade henne både länge och väl; men rätt som det var sjönk handen ned under vattnet, och käringen blef så tung med ens, att han måste släppa sitt tag.
»Vill du dra mig ned i gölen till dig också nu, så kan du ligga der, din markatta,» sade mannen.
Och så blef käringen qvar i sjön.
Men om en stund tyckte han det var illa, att hon skulle ligga der och icke komma i kristen jord, och så gick han ned längs med ån och letade och spanade efter henne; men hur han letade och hur han spanade,
