inte hårdt på mig,» sade risgärdsgården, »så skall jag hjelpa dig en annan gång.» Hon gjorde sig så lätt som en fjäder och steg så försigtigt, att hon nästan icke snuddade vid den en gång.
Derpå gick hon ett stycke till och kom till en ljusbrun ko, som gick med en mjölkstäfva på hornen; det var en stor, vacker ko, och jufret stod så fullt och trindt. »Ack, var så snäll och mjölka mig,» sade kon, »jag är så mjölkstinn; drick så mycket du vill och häll resten på klöfvarna mina, så skall jag hjelpa dig igen.» Flickan gjorde som kon bad; bara hon tog i spenarna, så sprutade mjölken i stäfvan; sedan drack hon sig otörstig, och resten hälde hon på klöfvarna, och stäfvan hängde hon på hornen igen.
Då hon hade gått ännu ett stycke, mötte hon en stor gumse, och han hade så tjock och lång ull, att han gick och släpade den efter sig, och på ena hornet hängde en stor sax. »Ack, klipp mig, du,» sade gumsen; »här går jag och släpar på all denna ullen, och det är så varmt, att jag är färdig att qväfvas. Tag så mycket du vill, och linda resten om min hals, så skall jag hjelpa dig igen.» Ja, hon var genast villig, och gumsen lade sig sjelf upp i hennes knä, och han låg så stilla, och hon klippte så behändigt, att han icke fick den minsta rispa i skinnet en gång. Sedan tog hon så mycket hon ville af ullen, och resten lindade hon om halsen på gumsen.
Ett stycke längre fram kom hon till ett äppelträd, och det var så fullt med äpplen, att alla grenarna
