hängde ned mot jorden, och invid stammen stod en liten stång. »Ack, var snäll och plocka äpplena af mig, du,» sade det, »så att mina grenar kunna få räta ut sig, ty det kostar på att stå så här krokig; men slå för all del sakta och vackert, så att du inte skadar mig; ät så mycket du vill och lägg resten invid min rot, så skall jag hjelpa dig igen, jag.» Ja, hon plockade dem hon kunde nå, och sedan tog hon stången och slog försigtigt ner de andra äpplena; sedan åt hon sig mätt, och resten lade hon ordentligt invid roten.
Så gick hon ett långt, långt stycke, och då kom hon till en stor gård, och der bodde en trollkäring med sin dotter. Der gick hon in och frågade, om hon kunde få tjenst. »Åh, det är inte lönt,» sade trollkäringen; »vi ha haft många, men ingen af dem har dugt någonting till.» Men hon bad så vackert, att de ändteligen skulle ta henne i sin tjenst. Ja, så skulle de då försöka, och så gaf trollkäringen henne ett såll och bad henne hemta vatten i det. Hon tyckte allt, att det var orimligt att hemta vatten i ett såll; men hon gick i alla fall, och då hon kom till brunnen, sjöngo småfåglarna:
»Smet i ler,
Lägg i strå!
Smet i ler,
Lägg i strå!»
Ja, det gjorde hon, och sedan kunde hon bära vatten i sållet bra nog; men då hon kom hem med
