vattnet och trollkäringen fick se sållet, sade hon: »Det har du inte sugit ur ditt eget bröst!»
Så sade trollkäringen, att hon skulle gå i fähuset och mocka och mjölka; men då hon kom dit, var der en grep så stor och tung, att hon icke rådde med den; hon kunde icke lyfta den en gång. Hon visste nu alls icke, huru hon skulle bära sig åt; men fåglarna sjöngo, att hon skulle ta qvastskaftet och kasta ut litet, så skulle allt det öfriga följa efter. Det gjorde hon, och knapt var det gjordt, förr än fähuset var så rent, som om det hade varit både mockadt och sopadt. Nu skulle hon till att mjölka korna; men de voro så oroliga, de sparkade och stretade, så att hon omöjligen kunde komma åt att mjölka dem. Men då sjöngo fåglarna utanför:
Liten stråle,
Snälla, gjut
Till småfåglarna ut!»
Ja, det gjorde hon, hon sprutade en liten stråle ut till småfåglarna; genast stodo alla korna stilla och läto henne mjölka sig, och de hvarken stretade eller sparkade; de lyfte icke ett ben en gång.
Då trollkäringen såg henne komma in med mjölken, sade hon: » Det har du inte sugit ur ditt eget bröst; men nu kan du ta den här svarta ullen och tvätta den hvit.» Detta visste då flickan rakt inte huru hon skulle kunna komma ut med, ty hon hade aldrig sett, att någon kunnat tvätta svart ull hvit; men hon
