ville se hvad det var hon hade fått i lön, och i
detsamma hon öppnade det, så var der så mycket guld
och silfver och så många vackra saker i det, att både
väggar och tak blefvo öfverhöljda dermed, och det var
mycket praktfullare i svinhuset än i den grannaste
kungsgård. Då styfmodern och dottern hennes fingo
se detta, blefvo de alldeles utom sig och började fråga
henne hurudan tjensten hade varit. »Åh,» svarade
hon, »det kan ni väl veta, då jag har fått en sådan
lön; det var sådant folk och en sådan fru att tjena hos,
så det inte fins maken.»
Ja, då ville halfsystern nödvändigt bort och tjena, så att äfven hon skulle kunna få sig ett sådant guldskrin. De satte sig då till att spinna igen; men nu skulle dottern spinna blånor och styfdottern lin, och den, som tråden först gick af för, skulle ned i brunnen. Det dröjde icke länge, förr än det gick af för dottern, det kan en väl förstå, och så kastade de henne i brunnen.
Nu gick det på samma sätt; hon föll till bottnen, men stötte sig icke, och sedan kom hon på en vacker grön äng. Då hon hade gått ett stycke, kom hon till risgärdsgården. »Trampa inte hårdt på mig, du, så skall jag hjelpa dig igen,» sade den. »Åh, hvad bryr jag mig om en risgärdsgård,» sade hon och gjorde sig tung och trampade på risgärdsgården, så att det knakade i den.
Litet längre fram kom hon till kon, som gick der så mjölkstinn. »Var så snäll och mjölka mig, du,»
