sade kon, »så skall jag hjelpa dig igen; drick så mycket du vill, men häll resten på klöfvarna mina.» Ja, det gjorde hon; hon mjölkade kon, och så drack hon så länge hon orkade, men då fans det ingenting qvar att slå på klöfvarna; stäfvan slängde hon bort öfver backen och gick.
Då hon hade gått ett stycke till, kom hon till gumsen, som gick. och släpade ullen efter sig. »Ack, var så snäll och klipp mig, du, så skall jag tjena dig igen,» sade gumsen; »tag så mycket af ullen du vill, men linda resten omkring halsen på mig.» Det gjorde hon, men hon gick så ovårdsamt till väga, att hon klippte stora stycken ur skinnet, och all ullen tog hon med sig.
Efter en stund kom hon till äppelträdet, som stod alldeles nedböjdt och bar på sina äpplen. »Var så snäll och plocka äpplena af mig, du, så att grenarna mina kunna räta ut sig, ty det kostar på att stå så här krokig,» sade äppelträdet; »men var försigtig, så att du inte skadar mig; ät så mycket du vill, men lägg resten vackert invid min rot, så skall jag hjelpa dig igen.» Hon plockade af de närmaste och slog med stången ned dem hon icke kunde nå; men hon brydde sig icke om att vara försigtig, och ryckte och slog ned stora grenar, och åt tills hon icke orkade mer, och sedan kastade hon resten under trädet.
Då hon hade gått ett stycke till, kom hon till gården, der trollkäringen bodde; der begärde hon tjenst. Trollkäringen sade, att hon ingen tjenstflicka ville ha, ty antingen dugde de icke till någonting, eller också
